”Succession” har nått sitt slut, en era är över. Den här säsongen har jag lärt mig att Kendall Roy kallas babygirl av en fraktion tjejer på internet som har sexuella fantasier om att rädda honom (”Han är så dum och olycklig! Han ser ut som en valp! Ett ligg med mig kommer trolla bort alla hans daddy issues!”) och att det finns en ny sorts pick me-girl: Den gravida. Det är Shiv Roy, spelad av Sarah Snook.
En pick me girl är en slags kvinnlig simp som är väldigt noga med att inte vara som andra tjejer, för att behaga en manlig blick. Hon är något av en tjej-Judas, framhåller intill förtvining att hon är mer en av killarna.
Shiv Roy är en gravid pick me girl. Hon vill inte göra någon stor tjejig grej av sin graviditet. Hon dricker sprit och tar koks med Alexander Skarsgårds brogrammer medan han berättar att han skickar litervis med blod till sin pressis Ebba.
Shiv Roy håller inte på och hänger på Familjeliv och undviker listeria hela dagarna. Hon fryser inte in sin kallrökta medvurst i fem dygn innan hon äter den. Nej, hon intrigerar mot och med sina bröder och dricker champagne. Äter säkert vilt med höga halter av bly. Använder säkert massa nässpray och har grillad havskatt med kvicksilver på mackan.
Det finns något befriande i gravida karaktärer som inte ägnar all sin tid åt att oja ihjäl sig eller ha en omedelbar koppling till sin graviditet. Moderskapet är ofta en trång port där bara det perfekta får passera
Med en farsa som Logan kan Shiv förstås inte annat än att vara just en gravid pick me-girl. Men hon är inte ensam. Serierna ”The Great” och ”Inventing Anna” bjuder också på gravida girlbossar som inte låter sig bli sjåpiga av sina havandeskap: Katarina den Stora suger på spik, käkar jord och framhåller att hon bryr sig mer om sin statskupp än sitt barn, och höggravida journalisten Vivian Kent blir så besatt av sitt scoop att hon tapetserar babyrummet med ledtrådar och säger fuck fuck fuck när hon inser att barnet kommer snart och stör henne på jobbet. Mer Miranda än Charlotte om ni fattar vad jag menar. Inte hålla på och tönta sig och vara berörd av ett ultraljud.
Och jag kan se att det finns något befriande i gravida karaktärer som inte ägnar all sin tid åt att oja ihjäl sig eller ha en omedelbar koppling till sin graviditet. Moderskapet är ofta en trång port där bara det perfekta får passera utan anmärkning – och popkulturen vimlar just nu av ruggiga mödrar, som Johan Hilton skrev.
Egentligen borde vi alla kanske bara vara nöjda och rörda över att gravida kvinnor ens syns på TV. När jag var yngre var de enda gravida kvinnorna på film asexuella stilleben med ful frisyr. Alltid i kök, aldrig i kontorsmiljö. Än i dag är graviditeter på TV ofta bara en seren bildruta i ett filmmontage – sen, hastigt klipp till det obligatoriska skriket i förlossningssalen bakom en stängd dörr och så klipp till scenen med de lyckliga föräldrarna som vaggar en enorm, rosig 7-månaders bebis i sjukhussängen, ingen har spruckit.
Samtidigt finns det något lika ouppnåeligt med tjejbossarna som bossar tills sekunden vattnet går och som med fostervatten på sina stealth wealth-skor klättrar på karriärstegen alldeles utan att halka. Jag är inte säker på om det är en feministisk eller manlig fantasi? Alldeles säkert är det någon slags kapitalistisk cumshot.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Därför är allt jävelskap i vår tid mammornas fel
LÄS MER:Jag blir ofta förvånad över 68-feministernas kvinnohat
LÄS MER:Vår värsta fiende har fått oss att börja läsa igen
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
