Efter Förvaltningsrättens beslut att det var fel av polisen att stoppa koranbränningar har Turkiet nu jämfört Sverige med Nazityskland. Jämförelsen är inte korrekt. Ifall Paludans koranbränningar hade samlat tiotusentals demonstranter, ivrigt påhejade av Parisa Liljestrand eller någon annan minister från den svenska regeringen, ja då hade den turkiska upprördheten kunnat vara på sin plats. Bokbålen i Nazityskland arrangerades av den tyska studentkåren, men var uppbackade med tal av propagandaministern Joseph Goebbels och därmed sanktionerade av högsta ort. Riktigt så ser den svenska scenen inte ut. Däremot finns det anledning till oro, men ur helt motsatt perspektiv än vad det auktoritära Turkiet är inne på.
Det fria ordet har den senaste tiden fått uppleva både hot och inskränkningar. Ett exempel på det senare är den nya lagen om ”utlandsspioneri” som gör det straffbart att publicera material som kan äventyra landets relation till främmande makt. Lagen kommer sannolikt att utgöra en begränsning för grävande journalistik, men det som känns mest oroande är hur lite debatt som fördes och hur svagt motståndet från den svenska journalistkåren var. Hur ska man tolka det? Ointresse för yttrande- och tryckfrihet? Okunskap om konsekvenserna? Oförståelse för att en demokrati monteras ned i just sådana här små doser? Samtidigt ser vi försök att begränsa det fria kulturlivet, där folkvalda politiker vill omdefiniera armlängds avstånd och öka styrningen av public service.
Om protesterna bara är tillräckligt omfattande och hotfulla så backar vi på våra grundläggande demokratiska principer.
Därför är det en stor lättnad och seger för det fria ordet att Förvaltningsrätten beslutade som den gjorde om koranbränningarna. Allt annat hade varit orimligt, för var ska gränsen annars dras? Vilka skrifter är tillräckligt ”heliga” för att vara oantastliga? Var går gränsen mellan religion och andra livsåskådningar? Hur göra med humanisterna, ekosoferna, marxisterna? Alla har de sina urkunder och definierande texter. Som skäl för att stoppa koranbränningarna angav polisen en ökad hotbild mot Sverige och svenska intressen. Vi har alltså att göra med en svensk myndighet som tycker det är rimligt att låta sig skrämmas till tystnad. Om protesterna bara är tillräckligt omfattande och hotfulla så backar vi på våra grundläggande demokratiska principer. Ett minst sagt skrämmande resonemang, särskilt av en myndighet som i grund och botten ska försvara den svages rätt.
Nej, Sverige är inte ett Nazityskland, vare sig när det gäller bokbål eller ideologi. Men med tanke på hur lättvindigt våra myndigheter och politiker handskas med frågor som berör grundläggande demokrati och yttrandefrihet finns det anledning att fördjupa sig i jämförelsen. Och det kanske vi ska tacka Turkiet för?
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”Bröllopspogromen” av Anna Grinzweig Jacobsson
LÄS MER:Fler borde ifrågasätta Wikipedias Förintelsefakta
LÄS MER:Historikern Per Anders Rudling: ”Putin har redan förlorat kriget”
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
