Mikela Lundahl Hero: Misslyckat försök att göra upp med kolonialismen

På Sjöfartsmuseet försöker man adressera hur kolonialismen genomsyrar vår blick än i dag – här och där. Men den kritiska analysen uteblir i stort, menar Mikela Lundahl Hero, universitetslektor på Institutionen för globala studier.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

ANNONS
|

Öppningsdagen av det nyrenoverade Sjöfartsmuseet bjöd på kö ändå upp till Amerikagatan. Långt in på eftermiddagen var museet fullt av folk i alla åldrar och jag hörde kinesiska, franska och flera andra språk som jag inte kunde identifiera.

Huset känns lyxigt och välkomnande med en stor luftig entré. I den nya stora basutställningen på andra våningen har fartygsmodellerna i museets samlingar fått nya inramningar, både genom sin placering i mörka salar med vackert ljussatta montrar, och genom de kontextualiserande berättelser som modellerna fått. Vi får bland annat våra fördomar om sjömännens lössläppta beteenden i hamnar (”en flicka i varje hamn”) utmanade med andra berättelser om hur de tillbringade sin tid i främmande länder.

ANNONS

Vi får följa hur Svenska Amerika linien skapades som ett mer bekvämt sätt för Amerika-resenärerna att nå sitt mål, snarare än att först behöva åka till England och sedan till Amerika. För att så småningom utvecklas till kryssningsfartyg med alla möjliga bekvämligheter, där själva resan var målet och inte ankomsten till fjärran hamn. Fartygsmodellerna från den här perioden, förra sekelskiftet, är en formmässig höjdpunkt, de är fantastiskt vackra.

Man har också skapat en avdelning om handel och kolonialism i ett hörn av utställningen. Den är ambitiös och behandlar den lilla kolonin Saint Barthélemy i Karibien som Sverige bemäktigade sig 1784 och bytte bort 1878, liksom Nya Sverige på den nordamerikanska västkusten. Dessa två exempel visar hur Sverige varit delaktig i den rasistiska slavhandeln, om inte i särskilt stor eller framgångsrik skala.

Denna del av utställningen innehåller också en miniföreläsning om ”den koloniala blicken” med kulturgeografen Mekonnen Tesfahuney, som belyser hur kolonialismen genomsyrar vårt samhälle och våra sinnen än i dag.

En del handlar om Kongo, som inte Sverige som nation var inblandad i men dit tydligen en hel del svenskar tog sig av olika anledningar – bland annat som soldater i kolonialarmén. Kongostaten kan också sägas vara ett mörkrets hjärta, både som i romanen av Joseph Conrad med den titeln, men också genom att vara den värsta av de afrikanska kolonierna. Den är dock avvikande på flera sätt genom att det inte var en nationell koloni utan ägdes av kung Leopold den II av Belgien, som tydligen aldrig besökte sitt privata lilla helvete.

ANNONS

Denna del av utställningen innehåller också en miniföreläsning om ”den koloniala blicken” med kulturgeografen Mekonnen Tesfahuney som belyser hur kolonialismen genomsyrar vårt samhälle och våra sinnen än i dag. Som sagt är detta ambitiöst men man lever inte riktigt upp till den tanke som förmedlas på några ställen, att kolonialismen genomsyrar hur vi uppfattar världen. Att det ekonomiska välstånd som västvärlden i dag innehar är beroende av de rikedomar som skapades då. Och att vi fortfarande är beroende av de handelsvägar och mentala strukturer – den koloniala blicken – som skapades genom kolonialismen och lever kvar i våra dagar.

Resten av utställningarna (de är tydligen sex till antalet på andra våningen men övergår sömlöst i varandra) är fylld av berättelser om aktiva svenskar som ger sig ut i världen från Sverige av olika anledningar. De beskrivs som handlingskraftiga och med tydliga mål för sina äventyr. Vidare talas det en hel del om de produkter och varor som skeppades ut: järn och trä bland annat, och om inkommande varor: kaffe, te och kryddor; salt och socker; apelsiner, ananas och bananer – sådant som vi i dag inte kan föreställa oss livet utan.

Men jag hittar inga berättelser om de människor som måste ha kommit hit via havet. Det måste ha varit fler som kom med fartygen än bara svenskar som återvände? Vad hände med dem? Var är historierna om dem? Det funderar jag på medan jag trängs bland museibesökare från världens alla hörn. Visst är Göteborg en stad som har influerats av alla dessa inkommande människor under århundradena? Var hör deras berättelser hemma om inte här?

ANNONS

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Kö till Bengans när Sjöfartsmuseet öppnade

LÄS MER:Efter fyra år – nu öppnar Sjöfartsmuseet igen

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

ANNONS