Alla var kära i Lorentz. Inte bara de som var i sårbar ålder när ”Kärlekslåtar” kom, kulturtanter av alla kön och åldrar började prata med fjantig röst inför, eller bara av tanken på, honom. För han var inte bara en gullig barnstjärna som vuxit till sig och gjort en bra skiva, Lorentz fattade internet och tjejkultur, han sjöng om jos och champagne och att kolla på ”The OC”, det kändes som att han var på vår sida.
Hans låtar var fyllda av identitetspolitiska markörer perfekt kalibrerade för den tiden, han sjöng att han var “Göran Greider men med swag”. Han var ingen vanlig fuckboy utan en tänkande varelse, hans sorgsna blick var inte bara en pose, tjejer kände sig sedda på riktigt.
Men i Lorentz universa som kom fram i hans texter rådde en särskild sorts nihilism, där känsloargumenten alltid vann. Det fanns inga rutiner eller krav, solen gick aldrig ner och blir man kär så blir man. Det han sjöng om kände jag igen, vi är typ lika gamla och i vår generation pågick tonåren för de flesta i decennium efter decennium. En evighetslång mellanperiod när den riktiga vuxenvärlden bara är några man möter på väg hem.
I Fanny Wijks intervju i GP pratade Lorentz om att han nu ska avsluta sin karriär efter drevet mot honom förra året. En före detta flickvän hade då berättat offentligt att hon utnyttjats av honom, att hon blivit bjuden på droger och att hon var under 18 år när de träffades. Samma fans som älskat den upplösta, ålderslösa livsstilen kallade nu Lorentz för pedofil och skulle se till att han var slut som artist.
Samma fans som älskat den upplösta, ålderslösa livsstilen kallade nu Lorentz för pedofil och skulle se till att han var slut som artist.
Enligt Lorentz själv har han varken bjudit henne på droger, utnyttjat eller manipulerat, och berättar att han kände sig vilseledd om hennes ålder. ”Jag fortsatte träffa henne för att jag var förälskad”, säger han, ”för mig är det inte självklart att det var omoraliskt.” Väldigt mycket ett Lorentz-svar.
Kritiker och journalister är fast vid tanken om att ”verk och person” är två olika saker. När människorna på internet blir på cancelhumör efter sådana här historier och liknande så har man använt det resonemanget som ett standardsvar för att skydda konsten från deras felbara upphovsmän, på så vis sluppit att plocka ner och elda upp konsthistorien varje gång någon blivit sur.
LÄS MER:Stockholm är till för oss prinsessor
Men lite väl lätt har väl kulturetablissemanget gjort det för sig. För verk och person är inte olika saker, det är Lorentz ett, relativt oskyldigt, exempel på. För man behöver bara lyssna på en enda av hans hits för att förstå att han kom ur en plats där det är svårt att kommitta, där man romantiserar romantiken men där riktiga relationer är ”mot alla odds”, ett ställe där unga personer såklart blir sårade. Alla som lyssnade på Lorentz visste om festdynamiken där droger är vanligt och ålder är oviktigt, ändå spelade alla förvånade över att en ung tjej i det sammanhanget blivit bränd och mått dåligt.
Under Lorentz aktiva år har kulturens tålamod med det rent påhittade krympt till nästan inget. Inte bara gangsterrapen utan både annan musik och litteratur blir alltmer estetiserade varianter av helt verkliga, samtida händelser. Det måste vara en vibb publiken känner igen för att det ska fungera, varje rad behöver kännas äkta. Och när avståndet krymper mellan artisteri och sanning blir kylan bakom ett coolt rim såklart något som kan drabba en riktig människa.
Kulturetablissemangets selektiva stränghet blir ett pinsamt hyckleri. För att gilla ”Kärlekslåtar” var att bli kär i Lorentz, att dras till hans verk var samma sak som att dras till en viss verklighet. Och i verkligheten har det amoraliska inte bara fördelar, baby.
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
