Björn Werner: Killbristen i kulturen är en myt

Just nu debatteras friskt bristen på manliga perspektiv i kulturdebatten. Men är det verkligen så illa ställt? GP:s kulturchef Björn Werner ger sitt (manliga) perspektiv på saken.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

ANNONS

Det är ett stort problem att män inte pratar om sig själva på kultursidorna. Det menar en månghövdad skara kulturskribenter, de flesta av dem själva män.

Det räckte att Aftonbladets Johanna Frändén skulle ställa frågan var alla män var i debatten för att just männen snabbt skulle ställt sig på rad och rapportera sin villiga tjänstgöring. SvD:s Ivar Arpi slår fast att kulturen blivit en matriarkal klick där män inte är välkomna. Björn Barr, på samma tidning, tror istället att män hellre pratar i slutna rum än i offentligheten. DN:s Patrik Hagman gissar att kultursidorna blivit för stela och formalistiska och att männen därför hänger på Youtube istället. Expressens kulturchef Victor Malm hävdar att killarna mest bara spelar för mycket dataspel för att ha något att komma med.

ANNONS

Till protokollet bör i så fall också föras att jag och Victor Malm, båda män, anställts som kulturchefer vid 31 års ålder. Det finns alltså uppenbarligen åtminstone lite hopp för oss killar.

Det börjar blåsa upp till en av de märkligaste kulturdebatterna på länge. Som om någon på allvar kan hävda att det råder brist på manliga perspektiv i kulturen. Har vi över en natt glömt att den västerländska litteraturhistorien, filmhistorien och konsthistorien (och allt annat för den delen) är helt dominerat av mannens syn på exakt allt? Och är det någon lek vi nu leker, att det inte fortfarande är manlig producerad kultur om mannens villkor som anses finast, bäst och viktigast i dag? Senast jag kollade var Alex och Sigges podcast fortfarande en av de största i Sverige. Karl Ove Knausgårds otroligt killiga självbiografi i sex delar är en av få romansviter från vår tid som har en tryggad plats i framtidens läroböcker i litteratur. Ruben Östlunds filmer som nästan uteslutande avhandlar mannens villkor kammar hem världens största priser så fort han nämner hisspitchen. För att en kvinnlig debutant som Lydia Sandgren verkligen ska få ett stort kommersiellt genomslag krävs förstås en bok som handlar om en 50-årig man.

Ställer man detta mot faktumet att svenska kultursidor under en handfull år hittat en kommersiell nisch i att publicera många texter om kvinnliga erfarenheter så känns det närmast småsint att klaga. Det är väl om något på tiden? Jag skulle säga att mannens roll i kulturen inte heller bleknat speciellt av att kulturredaktionerna under några få år varit lite bättre på att rekrytera unga kvinnliga kulturskribenter än manliga. Till protokollet bör i så fall också föras att jag och Victor Malm, båda män, anställdes som kulturchefer vid 31 års ålder. Det finns alltså uppenbarligen åtminstone lite hopp för oss killar.

ANNONS

Pricken över i är alla dessa kulturmän (inklusive jag själv, antar jag) som så mangrant slutit upp för att begråta bristen på... kulturmän. Om någon fortfarande trodde det rådde brist på oss så har debattens deltagare bara genom att delta tydligt bevisat motsatsen.

Läs mer av Björn Werner:

LÄS MER:Misstroendeförklaringen mot Morgan Johansson är ett skämt

LÄS MER:Jag har bara fina minnen av atombomben

LÄS MER:”GVFÖ” är SVT:s mest oetiska program

Missa inget från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.

ANNONS