Läs mer om kulturbarnen:
LÄS MER:Kulturbarnens räkmacka är ett demokratiskt problem
LÄS MER:Det behövs nya strategier för en fungerande meritokrati
LÄS MER:Att vara son till en författare har tyngt ner mig
Jag är inte kulturbarn, men kämpar hårt för att mina barn ska bli! Jamen hallå, som förälder vill man ju sina barns bästa. Så om jag får chansen att bre mina barn räkmackor in i denna roliga men hopplöst osäkra bransch, eller vart de nu vill ta sig i livet, står jag garanterat redo med majonnäs och dillkvistar.
Efter att ha läst flera inlägg med noggrant bifogade stamtavlor ska ni nu få den potentiella kulturförälderns take på kulturbarnsdebatten.
Min uppväxt med mamma lågstadielärare och pappa ekonom i ett radhus i Upplands Väsby två mil norr om Stockholm har förstås gett mig vissa fördelar i livet och ett medelklassigt självförtroende. Men den förbjuder mig också att tro att min person är det minsta intressant för utomstående.
Detta är, för övrigt, en ständig begränsning i mitt skrivande i en mediebransch som alltmer fixerar sig vid identitet och kändisskap. Där det å ena sidan pratas varmt om vikten av mångfald och spetskompetens på redaktionerna, men där den som göder sitt personliga varumärke med rätt markörer och ständigt exponerar sig med privat info i parti och minut får flest fördelar. Där självupptagna jag-texter alltjämt skuffar ut expertkunnig kritik om konst och litteratur från kultursidorna, det som en gång i tiden lockade in mig i denna värld, och som jag har ägnat över 20 år åt att försöka lära mig att skriva.
Jag tvivlar faktiskt också på att den här debatten ens angår särskilt många utanför den så kallade kultureliten. Visst kan jag dra anekdoter om hur det är att jobba på Sveriges Radio eller Aftonbladet Kultur och bjuda på tips till alla som vill pröva lyckan som kulturjournalister, men vill hellre prata om hur klassbakgrund, makt och privilegier avgör hur man lyckas i yrkeslivet.
För klass tror jag är otroligt viktigt att ha med i den här debatten. Det är vad den egentligen borde handla om, vilket andra debattörer också varit inne på. Det vi borde diskutera är hur maktfaktorer och känslan av tillhörighet formar oss och avgör vilka världar vi upplever oss ha tillgång till, eller vilka som är stängda. Hellre än bylinernas släktträd borde vi prata mer om varför det är så viktigt med ett samhälle som fortsätter att säkra att alla ges samma, rättvisa möjlighet till utbildning. Eftersom kunskap, färdigheter och förkovran kan öppna nya dörrar åt dem som upplever sig utestängda från vissa sammanhang. Inte bara fysiskt, utan också i självkänslan och den sociala tryggheten. Den som kulturbarn och ekonomiskt välbeställda kan födas med, men andra måste kämpa för.
Nu när jag efter alla dessa år äntligen lärt mig hur branschen funkar, varför ska mina barn behöva kämpa onödigt hårt om jag kan slänga fram en räkmacka?
Det finns många bra skildringar i litteraturen av arbetarklassungars konflikter med sina föräldrar när de gjort klassresor in i kulturvärlden. Som medelklassbarn, men uppväxt utanför den kultur- och medieklass jag nu ingår i, kan jag känna igen det skeptiska ifrågasättandet av vad som är ett riktigt jobb. Även om motståndet jag upplevt mest handlat om oron för att skuldsätta sig upp över öronen för att plugga något så flummigt som konst, litteratur och teater. Journalistkursen förstod mina föräldrar däremot, och så småningom kunde jag visa dem att de inte behövde oroa sig lika mycket. Och nu är de ändå döda och lyckligt ovetandes om mitt senaste årsbokslut.
Men jag är alltså så kallad ”self made” som kulturskribent, och har helt drivits av mitt kulturintresse och viljan att lära mig stilistik och journalistik. Jag hör till bevisen för att det går att gå den långa vägen, men har ofta tänkt att jag nog kommit längre och snabbare om jag fattat vikten av att nätverka och mingla. Detta var kunskap mina föräldrar inte hade. I deras värld var man inte ute festade i tjänsten på vardagskvällar, utan gick och la sig i tid för att orka gå upp till jobbet.
Så nu när jag efter alla dessa år äntligen lärt mig hur branschen funkar, varför ska mina barn behöva kämpa onödigt hårt om jag kan slänga fram en räkmacka?
Problemet är bara att jag dels är osäker på om jag är tillräckligt mycket kulturelit för att servera barnen några genvägar. Dels undrar jag om de över huvud taget lockas av en framtid i kultur- eller mediebranschen. De är tillräckligt stora för att förstå vad till exempel en liten pandemi kan göra för en frilansande kulturarbetares möjligheter att pröjsa räkningarna.
Men något jag ändå kan lära mina barn är att det inte bara är i kulturvärlden kontakter och nätverk är viktiga för att kunna ta sig fram, och att detta är något som absolut går att skaffa sig. Men det tar längre tid att börja från noll och utan den där självkänslan vissa fötts med är utsikterna att lyckas faktiskt mycket sämre.
Läs mer av Cecilia Djurberg:
LÄS MER:Nog med pjäser om hur jobbigt corona är för den kreativa klassen
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
