Ända sedan denisovamänniskan levde har barn tagit efter sina föräldrars yrken, men när Svante Pääbo upptäcker denisova är han en ”nepo baby”. Ja, det är vad amerikanska New York Magazine döpt dem till – barnen till kulturarbetare och andra rika och kända som fortsatt i samma bransch som sina föräldrar. New York Magazines filial Vulture tillägnade hela decembernumret åt att kartlägga vem som är släkt med vem och, implicit, varför det är fel. Nepotismen, som nepot i nepo baby refererar till, hade sina uppenbara brister. Men är det egentligen så fel att exempelvis Svante Pääbo – son till en kemist och en (förvisso frånvarande) nobelpristagare i fysiologi – också blir nobelpristagare?
Det är i alla fall inte nytt. Var du smeden i staden var din pappa det innan dig, och din son det efter dig. Man hette saker som Bonde, Gästgivars (många yrkesnamn med -s var vanliga särskilt i norra Sverige och Österbotten) och Husman för att i släkten var man bonde, gästgivare eller husmän.
Det som egentligen är nytt är att vi inte sysslar med samma sak som våra föräldrar. När man i ökande takt, sedan ungefär början på 1800-talet, började ha andra alternativ än att ta över familjeföretaget blev det bara rimligt att vissa valde att stanna kvar och vissa inte. En så djupt inarbetad tradition försvinner inte på några hundra år. Kanske försvinner den aldrig.
Var du smeden i staden var din pappa det innan dig, och din son det efter dig.
Skälen till att vi, till viss mån, gör likadant som våra föräldrar är många. Vi ärver deras näsor, genen som gör att koriander (inte) smakar tvål och deras tidsoptimism. Har vi dessutom vuxit upp med de som ger oss dessa genuppsättningar har vi också förstärkt det som är förprogrammerat genom att komma för sent och sällan äta vietnamesiskt. Då är det inte så konstigt att vi ärver deras yrken också.
En studie utförd av Meta (ett starkt källkritiskt sinne är dessvärre inget jag ärvde från min egen mor) konstaterar att det är 3,75 gånger mer sannolikt att du blir sjuksköterska om din förälder är det. Lönerna är låga, arbetstiderna dåliga, arbetet visserligen meningsfullt men slitsamt. Växer man upp med en sjuksköterska har man nog goda förutsättningar att inte vilja gå i sin förälders fotspår. Ändå väljer många att göra det. Kanske har det med föräldrarnas uppmaningar att göra, eller att man ärvt deras omhändertagande egenskaper. Kanske är det bara ett val som ligger nära till hands. Förmodligen är det en kombination av alltihop.
Wallenbergarna kallas inte nepo babies. Inte heller Perssonklanen. Inte heller sjuksköterskorna och deras barn. Det som är spännande med nepo baby-debatten är att det tycks finnas ett tak på hur högt uppåt man får sparka. När det här diskuterades i Sverige 2021 (framförallt av Sanna Samuelsson i GP 15/3/2021) handlade det bara om kulturbarnen. Hur kommer det sig att det bara handlar om dem? Är det lättare att bli skådespelare än styrelseledamot i H&M eller TetraPaks moderbolag Tetra Laval?
Allt handlar om klass, som DN:s Hanna Fahl var inne på (7/1). I vissa yrken är man nepo baby. I andra är man dömd till att följa i föräldrarnas fotspår, vara nästa led i familjeföretaget. Skomakarens son är inte nepo baby när han följt med pappa till jobbet sedan 12 års ålder, men David Lagercrantz är det när han blivit vid pappa Olofs läst (även om han nog sällan fick följa med farsan).
I vissa yrken är man nepo baby. I andra är man dömd till att följa i föräldrarnas fotspår, vara nästa led i familjeföretaget.
Är det så dåligt att vara nepo baby då? Greta Thunberg får väl påstås vara en, när hela släktträdets namn blåmarkeras på Wikipediasidan. Om hon inte uppfostrades i Stockholms innerstad med föräldrar som hade förutsättningarna att, säg, köra henne i Teslan till COP25 i Katowice, hade hon kanske aldrig satt sig utanför riksdagen.
Det finns såklart skäl att diskutera alla nepo babies i Sverige. De stavas exempelvis Endre och Schulman. Men egentligen är det onödigt, nästan en skymf, att ta ett sådant snack här. I välfärdssamhället är vi alla i någon mån nepo babies under pappa staten. Kulturskolorna kostar knappt någonting, inte universitets- eller gymnasiestudier heller. Vulture nämner i sin kartläggning några klassiska nepo baby-skolor med höga avgifter och långa köer. I Sverige är skolvalet (någorlunda) fritt. Det finns såklart svårigheter ändå, och ojämlikheten växer, men det finns en mycket godare grund att stå på än i USA.
Kanske behöver svenskan därför ett ord som nepobebis, eftersom det inte bara är i kulturen som barn tar efter föräldrarnas yrken. Eller så gör vi upp med att barn alltid kommer att göra som sina föräldrar, inom och utanför kulturen, och att det inte behöver vara ett problem. Det är nog till och med oundvikligt.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Kulturbarnens räkmacka är ett demokratiskt problem
LÄS MER:Stockholmare har samma räkmacka som kulturbarn
LÄS MER:Yrvaken debatt om kändisbarnen
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
