En kvinna gick förbi en uteservering där jag satt och läppjade på en öl. ”De sa ja till boken, men sen ville de att jag skulle BETALA”. Hennes röst var indignerad och nådde mig trots ett visst avstånd, och min första tanke var ”Måste vara Ekström & Garay”. Det är ett förlag som tillsammans med flera andra liknande företag har avhandlats på kultursidorna senaste månaden, i en granskning i DN, ”Hybridförlag får kritik för att sko sig på debutanters bokdrömmar” (22/6) och i Sydsvenskan ”När författaren står för notan – hybridförlagen delar bokbranschen” (25/7).
De kallas för hybridförlag, eftersom affärsmodellen dels går ut på att ge ut och sälja böcker, som vanliga förlag, och dels på att sälja tjänsten som är själva utgivningen. Det som andra författare får gratis, det vill säga: redaktör, tryck, marknadsföring och så vidare. Siffror som nämns i granskningen är runt 60 000 kronor.
Vi får böcker från dessa förlag till redaktionen, mängder av dem. Att skicka recensionsex till dagstidningarnas kulturredaktioner ingår ju i hybridförlagens tjänster, som de tar betalt för. Som med alla böcker vi får in så tittar vi på dem, men hittar sällan något av intresse. Det är konventionellt språk, trött tematik, ofta berättelser om författaren själv, släktkrönikor eller generiska deckare. Det må låta raljant, men detta kommer ur en position av att ha som uppgift att öppna alla de där tusentals bokpaketen, släpa upp dem från postfacket, sortera dem och se så mycket arbete och drömmar gå om intet, i mina egna wellpappsdammiga händer.
Det är besvärande, för jag vet ju.
Det må låta raljant, men detta kommer ur en position av att ha som uppgift att öppna alla de där tusentals bokpaketen, släpa upp dem från postfacket, sortera dem, se så mycket arbete och drömmar gå om intet, i mina egna wellpappsdammiga händer.
Jag vet hur det är att arbeta på ett bokmanus och tvivla på om det 1) någonsin kommer att bli färdigt 2) någonsin kommer att bli utgivet 3) någonsin kommer att bli läst och förstått. På punkt tre glider vi förstås över till egots vibrationer och viljan att bli sedd. Vill man vara elak så kan man säga att det är den tjänsten som hybridförlagen säljer, snarare än en dröm om ekonomisk vinning, som jag tror de flesta inser knappast är realistisk.
Det är dock detta som uppmärksammas i granskningen och det är den kritiken som Författarförbundet riktar mot hybridförlagen. Att den ekonomiska kalkylen för de självutgivna författarna ligger på minussidan. Vilket är rimligt, det är förbundets uppgift att slå vakt om författares ekonomiska villkor. Men det är snarare drömmen om att bli författare som säljs, än chansen att bli en författare som tjänar pengar.
På ett vis är det som det alltid har varit: litterärt skrivande är en folkrörelse, för femtio år sedan skrev många ur alla samhällslager dikter och skickade in dem till dagstidningarnas särskilda sidor för insänt material. Hade man tur fick man sitt alster publicerat. Oavsett så hade dessa skrivande människor en motivation i en tilltänkt läsare. Att vilja skriva och att vilja bli läst är som bekant svårt att skilja från varandra. Men det kostade ingenting att bli publicerad på de där sidorna, allt som krävdes var lite mod.
Och det märkliga är att vi i dag har oändlig möjlighet till att publicera oss och bli lästa, genom internet. Vi kan skriva en dikt och publicera den på Facebook samma dag och få feedback direkt. Men med det kommer förstås en rastlöshet, och en inflation. Att bara bli publicerad där räcker inte, nej, det ska vara riktiga pärmar, en förlagslogotyp, på riktigt. Ergo: hybridförlag. Men det blir också ett slags moment 22 i att få läser de där böckerna, just för att de är utgivna på hybridförlag.
Även de lektörer som tar betalt för att läsa och coacha författare-in-spe, som Jack Hildén beskriver i sin text ”Kort nej från förlagen eller tips mot betalning” i Aftonbladet, erbjuder tjänsten att bli lästa och sedda. Råden verkar även här ofta vara åt det mer kommersiella hållet: ”Det handlar om att lära sig reglerna, inte bryta mot dem” (25/7).
Hade Moa Martinson gett ut sig på ett hybridförlag i dag? Hon som inte fick sin debutroman ”Kvinnor och äppelträd” antagen av ett förlag förrän 1933, när hon var 43 år gammal?
Det är det som skrivarskolorna, som många debuterande författare på de större förlagen ofta har gått nuförtiden, beskylls för: att lära ut ett formelskrivande, som skulle strömlinjeforma litteraturen. Vilket undertecknad, som gått Litterär gestaltning-mastern här på Valand i Göteborg, inte tycker stämmer.
Det är snarare tvärtom. På skrivarskolorna lär man sig att värna om sin konstnärliga integritet – att lyssna till respons, men också att ignorera den. Att en åsikt bara är en åsikt, och att man behöver använda sin egen estetiska kompass för att bedöma dess relevans. Har man däremot aldrig gått en sådan utbildning eller varit med i en skrivgrupp eller något annan skrivande miljö, kanske lektörens omdöme riskerar att låta som en lag. Ja, det är ett nålsöga även där förstås, i vilka som kommer in på de utbildningarna. Är det verkligen en dålig sak?
Där jag satt med min öl tänkte jag: Hade Moa Martinson gett ut sig på ett hybridförlag i dag? Hon som inte fick sin debutroman ”Kvinnor och äppelträd” antagen av ett förlag förrän 1933, när hon var 43 år gammal?
Men de där åren av att vänta och tvivla och våndas inför förlagets svar har en funktion. Att skriva en bok är inte bara att skriva en text från början till slut, och sen är man färdig och redo att skicka in till förlag och få den utgiven. Redigeringen är 70 procent av arbetet, brukar man säga, och det verkar utifrån min egen erfarenhet tyvärr vara sant.
Å andra sidan kan man tänka sig att det märkliga och slätstruket lyckliga slutet i Martinsons debutbok var en kommersiell eftergift, tänkt att glädja både läsare och förlag. Litteraturen har som bekant aldrig varit fri från den där anpassningen.
Oavsett så är svaret nej. Martinson hade troligen inte haft råd. Hybridförlagen är medelklassens tummelplats, de som har 60 000 kronor över till att förverkliga sina drömmar med. Så blir litteraturen ännu ett i raden av dyra hobbys, som golf och ridning. Det går emot hela litteraturens väsen. Det kostar ingenting att skriva. Det är som att andas: gratis och görs utifrån nöd.
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
