LÄS MER:DN-journalisterna behöver se bortom Bokmässan
I stort sett varenda rad jag någonsin skrivit har egentligen handlat om Göteborg. På något sätt är det som om stadens regntunga, upplysta gator varit både min läs- och skrivlampa ända sedan debuten 1992.
Men under alla mina år som verksam i Göteborg stångade jag mitt dumma huvud blodigt mot institutioner, media, kollegor och schablonbilder av vad en författare behövde vara för något. Göteborg älskar att framställa sig som progressivt, utmanande och inkluderande utåt, men är som litteraturstad elitistisk, stagnerad och urtrist.
För mig är Göteborg ett tillstånd, en pulserande rytm i blodet som aldrig går ur. Allting jag har skrivit har staden som avsändare. De enda som egentligen har haft problem med det genom hela mitt skrivande liv har bisarrt nog varit Göteborg.
Den 1 januari 2004 packade jag två Ikea-kassar med böcker och drog från Göteborg men egentligen kom jag ingenstans. Jag är kvar, åtminstone mentalt, känslomässigt, andligt. På alla sätt. Jag har Göteborg med mig vart jag än går.
”På 1990-talet bodde jag på samma gata som Claes Hylinger. Jag såg honom aldrig, men brukade nyfiket kika på namnet i porten när jag gick förbi.” skriver Anna Blennow, i GP apropå utnämningen till Unesco litteraturstad (10/11). Därmed fångar hon i en enda mening det där slätstrukna, tillrättalagda, fega, bekväma, perfekt tempererade och därmed det tämligen likgiltiga med Göteborgs litteraturscen.
Hur kan man ha blicken riktad mot namnet på en författare i en port när hela staden sjöd av punk, revolt och kulturell gerillarörelse? Hylinger, fortfarande? Eller ens då?
LÄS MER:Lena Pilborg gjorde mig till författare
Poeten Harry Martinson lär ha sagt att ”Göteborg är en jävla stad för poeter.”
Men i Göteborg behöver en författare bli sanktionerad av eliten för att bli erkänd. Jag lyckades aldrig. Även om Gud ska veta att jag försökte. Först när jag drog därifrån och genast började vinna en massa fina litterära priser öppnades dörrar i Göteborg. De som jag förtvivlat bankat på i ett decennium.
Jag minns en prisutdelning på Trädgården där jag 2006 mottog tidningen Nöjesguidens pris för årets läsning. Motiveringen löd: ”För människor som betytt extra mycket för Göteborg under 2006.” Fint va? Grejen var bara att jag lämnade Göteborg två år tidigare.
Poeten Harry Martinson lär ha sagt att ”Göteborg är en jävla stad för poeter.” Han hade rätt och han hade fel. Göteborg är en av världens vackraste städer, och en makalös plats att verka i som poet. Men vill du bli erkänd, omhuldad och älskad av etablissemanget i staden behöver du skriva och agera enligt deras premisser.
När jag skriver detta slår det mig: En sådan poet är ingen poet.
För att behålla det säregna och unika med Göteborg som författare behöver man alltså rent fysiskt flytta därifrån. Men lämnar gör man aldrig.
LÄS MER:Lasse Berghagen säger hej till livet
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
