Under november ska grundskolenämndens nya förväntansdokument implementeras i Göteborgs skolor. I det stadgas sådant som att eleverna ska komma i tid, ha med sig rätt saker, tala vårdat och vara vänliga.
Juridiskt har ett kontrakt mellan hem och skola ingen bärighet men i en artikel i DN varnar skolkommunalrådet Axel Darvik (L) för att de barn och föräldrar som misslyckas med att leva upp till vad som stadgas kan komma att anmälas till socialtjänsten. Det är ett horribelt hot.
I ett eget yrkande till det ursprungliga förslaget skriver Socialdemokraternas företrädare i nämnden dessutom att ”Det ligger i föräldrarnas och elevernas intresse att veta att skolan kommer agera resolut med disciplinära åtgärder mot elever som kränker, hotar och stör undervisningen”.
LÄS MER:Den svenska skolan behöver ett ordningslyft
I skolan håller barn på att lära sig både faktakunskaper och att vara människor. Somliga barn har svårt att lära sig läsa, andra att reglera sitt humör eller samspela med andra (särskilt i grupper om 25). Vi kan alltså inte utgå från att alla barn redan vet hur man är människa på ett bra sätt eller att de, även om de vet, klarar av det. Också den som ses som besvärlig behöver mötas med empati och ges stöd och anpassningar.
En skola bör heller inte kräva något av en elev som den inte har förmåga att leva upp till. Krav i skolan måste vara individuella – inte generella. Det är till exempel inte rimligt att förvänta sig att en elev som är svårt mobbad eller ständigt ges uppgifter på fel kunskapsnivå ska vara trevlig och anstränga sig för att komma i tid. Inte heller att en elev inom autismspektrat ska veta hur den formar konstruktiva relationer. Alla idéer om vad elever ska göra och klara måste komma med tillägget ”utifrån sina förutsättningar”.
Och så har vi det där med ”disciplinära åtgärder.” Straff, alltså.
Om man gör något fel är det rimligt att det följer konsekvenser. Men dessa bör vara naturliga, inte konstruerade. Det vill säga att om man med flit eller av oaktsamhet haft sönder något får man hjälpa till att laga eller ställa till rätta — inte kvarsittning. Om man sårat någon får man stöd att gottgöra på ett lämpligt sätt — inte bara skäll eller ett allvarligt samtal.
Regler som har tagits fram av elever och vuxna i samverkan är bra men det måste alltid finnas möjlighet att ge elever undantag från regler. Det är till exempel en dålig idé att den som har svårt att uppföra sig skickas till rektorn vid varje ilskeutbrott (eller att barnets föräldrar utsätts för upprepade orosanmälningar).
Låt oss jämföra med en elev med dyslexi. Vi straffar inte längre elever som läser dåligt eftersom det inte hjälper dem och dessutom är djupt oetiskt. Samma måste gälla för elever med andra typer av svårigheter. Kanske kan en klok rektor hjälpa till att lösa situationen men om att skickas dit uppfattas som ett straff så är det kontraproduktivt.
De senaste tio åren (sedan läroplanen LGR11 infördes) har svenska elevers stress fördubblats och deras känsla av tillhörighet samtidigt minskat kraftigt, enligt forskaren Björn Högberg vid Umeå universitet. Inget annat land av dem som deltar i PISA-undersökningen, visar lika stor försämring. Något tycks övergripande fel med den svenska skolan. Kanske vore det något att ta tag i inom politiken? Men då kan man förstås inte skylla på barn och föräldrar utan måste själv ta ansvar.
LÄS MER:Actionspäckat när "Håkan Bråkan" får egen film
Om skribenten
Eva-Lotta Hultén är journalist och författare. Hennes senaste bok är ”Vad ska vi med skolan till?”
