Att vara fotbollsspelare i en idrottsförening är inte detsamma som att vara ”kund” skriver Jesper Ahlin Marceta som reflekterar över ekonomiseringen av vardagsspråket. Här har GAis precis gjort mål mot Västerås SK FK.
Att vara fotbollsspelare i en idrottsförening är inte detsamma som att vara ”kund” skriver Jesper Ahlin Marceta som reflekterar över ekonomiseringen av vardagsspråket. Här har GAis precis gjort mål mot Västerås SK FK. Bild: Fredrik Sandberg/TT

Jesper Ahlin Marceta: Ekonomispråket separerar oss från varandra

Vi investerar inte heller i framtiden, eller i våra barn. Vi är heller inte kunder när vi engagerar oss i ett fackförbund eller ett fotbollslag. Jesper Ahlin Marceta granskar ekonomiseringen av vardagsspråket och sätter ner foten.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

ANNONS

Mitt försäkringsbolag ringde häromdagen. Inte för den årliga kollen om jag fortfarande är vid liv, utan med ett strålande erbjudande. På villkoret att jag är “kund” hos ett fackförbund.

“Ursäkta mig”, sa jag. “Kund? Hos ett fackförbund?”

Jag hade inte hört fel. Mitt stolta medlemskap hade reducerats till en ekonomisk transaktion. Med ett ord förvandlades den politiska kraft, som sedan ett sekel tillbaka har format det svenska samhället, till ett utbud på en marknad.

Försäkringsbolaget talade det ekonomiska språket. Ett språk som har en klinisk och opersonlig renhet, och som ofta är bra. Men när det används i fel sfärer i samhället skär det bort allt kött och liv från människan.

ANNONS

Fackliga medlemmar är inte “kunder”, på ungefär samma sätt som att fotbollsspelare inte är “kunder” i idrottsföreningar. BK Häcken, GAIS och IFK Göteborg “erbjuder” inte “tjänster” som träningar eller “varor” som fotbollsplaner. Föreningarna är någonting större än de beståndsdelar som bygger upp dem.

Jag började grunna på andra sätt som ekonomispråket har letat sig in i den mänskliga tillvaron. Som att utbildning är en “investering” i framtiden. Eller att man som pensionär får “avkastning” på att i ungdomen ha skaffat många barn.

Föreningslivet är en sfär som bygger på att individer, i någon mån, väljer att linjera sina personliga önskemål med gruppens. Det är ett sätt att leva som förtjänar respekt.

Det är kanske inte “falskt” att prata så. Men det är som att mala ned en Picasso med rivjärn och säga att den sorgliga högen av remsor ju fortfarande är papper och färg: Förvisso sant, men någonting väsentligt har gått förlorat.

Ekonomispråkets finstämda precision isolerar enskilda individer och beslut, vilket absolut är nödvändigt i vissa av samhällets sfärer. Även i ett fackförbund behöver man räkna kronor och avgifter.

Men språket separerar också människor från varandra. En fackmedlem delar en gemenskap med sina likar. På ekonomispråk, där samma person är en “kund” som får “avkastning” på sin “investering”, blir människan till en social atom som är fundamentalt avskuren från alla andra.

Det urholkar värdigheten i att tillhöra, liksom tillhörigheten i att vara i en grupp. Helheten berövas sin gemensamma karaktär och handlingskraft. Och människan sin… mänsklighet?

ANNONS

Föreningslivet är en sfär som bygger på att individer, i någon mån, väljer att linjera sina personliga önskemål med gruppens. Det är ett sätt att leva som förtjänar respekt.

“Kund?” sa jag till försäkringsbolaget. “Åh, nej! Jag är större än så: Jag är medlem.”

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Recension: ”Grundbulten: Tillit och visionen om en liberal socialism” av Bo Rothstein

LÄS MER:Agnes Wold har fel – könsbyte strider inte mot vetenskap

LÄS MER:Recension: ”Ingrid Segerstedt Wiberg – Den stridbara” av Christian Catomeris

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

ANNONS