I Expressen skriver Nanna Olasdotter Hallberg om den nya vågen av mammaböcker. Såna som ”Det här är den bästa tiden ditt liv: Rapport från ett moderskap” av Emma Bouvin och ”En nybliven mammas (helt ärliga) bekännelser” av Michaela Forni. Enligt Hallberg är de skrivna av ”kvinnor som säkerligen är underbara mammor men som plockar falska progressiva poänger på hur illa dom trivs i mammarollen”. I samma tidning gör Elin Grelsson Almestad en djupare analys av kvinnornas problem när hon jämför klagomålet på läckande bröst med maktlösheten hos mamman på flykt.
Jag var less på perspektiven i böckerna som Hallberg och Almestad tar upp redan när min tonåring var bebis. Han var en lycklig överraskning, med orange fluff på huvudet. Jag en ung outcast i fel generation mammor, så hårt fostrade i 90-talets ironi att de knappt verkade kunna att njuta. Mediepersonligheten Emelie Thorén drev den socialrealistiska mammabloggen ”Popmorsa”, och tog med ungen i Babybjörn till rockklubbarnas dj-bås. Maria Sveland gjorde succé med boken ”Bitterfittan”, som revolterade mot ”moderskapet och hela skitkulturen som tenderar att färga allt i falskt kukrosa”. Det var födelsen av en mammakulturell affärsidé med igenkänning som största usp.
Men det saknas då som nu ett viktigt perspektiv – från det civilstånd några av mammorna i SVT-serien ”Amningsrummet” då och då längtansfullt sneglar mot: den ensamstående mamman – sällan nämnd i den samtida kulturen, trots att 746 867 personer lever som själva med barn i Sverige i dag.
Om det är någonting kulturen färgar i falskt kukrosa är det varannan vecka-moderskapet.
”Det ultimata upplägget?” säger folk förtjust. Framför sig ser de en vecka full av skimrande egentid – resorna, vinet och liggandet som inte ryms i kärnfamiljskaoset. Och nästa vecka som utvilad och peppad förälder laddad med energi för läxhjälp, god natt-sagor och handrullade köttbullar.
Efter sju år som ensamstående mamma, med distansförhållande, klistrar jag bara på ett fejkat leende till svar. De frågar inte om sanningen. Om saknaden när barnen lämnats till sin pappa, när allt i rummen dör av tomhet på en sekund. Om hur man åker ensam till barnakuten med minsta barnet blå om läpparna i falsk krupp, och den äldsta i släptåg. Eller bara alla dessa hundratals dagar när mat ska handlas, lagas, barn ska hämtas, lämnas på träningar, leka med kompisar – allt på samma kvart. Känslan på Konsum när kärnfamiljerna laddar för fredagsmys.
Här är det är inga quirky snabbmakaroner i håret på mötet eller amningsfadäser hos mammagruppen. Den ensamstående mammans klagan är inte ett dugg mysig och därför diskvalificerad.
Jag finner istället igenkänning i Christian Dauns starka essä i Svenska Dagbladet om sitt nya liv som ensamstående pappa från i somras. Det är sårigt och mest utsiktslöst, och han skriver faktiskt om hur han saknar litteratur om tillståndet.
Kanske är det sällan själva föräldraskapet eller barnet som är bördan för den som lever som separerad, utan övergivenhet, ensamhet och sökande efter en ny identitet. Jag tror ensamstående inser vad John Lennon menade när han, just innan han mördades skrev låten ”Beautiful boy” till sin son.
”Before you cross the street, take my hand. Life is what happens to you while you’re busy making other plans”.
Läs mer av Annah Björk:
LÄS MER:Rock ’n’roll är cancelled
LÄS MER:Girl power – punkdrömmen som blev mainstream
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
