Nidbilder på den kinesiske presidenten Xi Jinping dök upp på Stockholms gator redan i våras. Stilen var genrens typiska: skarpa färgkontraster med den engelska texten ”Bat man” (ibland på kinesiska). Den politiska udden var lika övertydlig som fladdermusöronen på Xi:s hjässa.
Det här var i samma veva som jag nyss skrivit om Hollywoods bruk av asiatiska stereotyper (GP 23/6). Och det specifikt i relation till hur Donald Trump drevat om det ”kinesiska viruset”. Att bilden på Kinas diktator alltså var ”problematiskt” som det gärna heter idag, gick mig inte förbi.
Den illgula färgen. Kopplingen till skadedjur. Visst: trubbig satir. Men också ett utropstecken mot en grym regim som jag gärna ser fler av i Sverige.
En åsikt som inte delas av alla. När gatukonstverken flyttade in på anrika Stockholmskrogen Riche fick de en filippinsk modebloggare att sätta köttbullarna i halsen. ”Rasism”, fick en halv miljon Instagram-följare veta. Aftonbladet hakade på om påstådd ”kritikstorm” (12/10). Riche plockade ner bilderna. Konstnären – pseudonymen ”Iron” – bad om ursäkt.
Debatten nådde förstås sociala medier där positionerna snabbt låstes. ”Tänk om någon använt en kroknäsa om en judisk diktator” löd det väntade argumentet från dem som anser att konstnären är en rasist.
Gör en balansräkning
Den antirasistiska diskurs som tonar fram ur denna debatt har poppat upp här och var på senare år – särskilt kring amerikansk populärkultur i bild men också i ljud. För ett par veckor sedan fick en amerikansk professor i kommunikation sluta undervisa efter att han lärt eleverna uttrycket ”nei ge, nei ge, nei ge” på mandarin.
Att orden betyder ”det, det, det” spelade ingen roll när några studenter kände att deras psykiska hälsa drabbats av ljudet som enligt dem låg nära engelskans n-ord (Economist 3/10).
Låt oss kalla detta för den minsta beståndsdelens argumentation. Om ord eller bilder har delar som någon gång varit del i en rasistisk diskurs så blir helheten – om en person som inte är vit anser det – rasism.
Själv anser jag att man får göra en balansräkning – vad är måltavlan, hur grova är referenserna? Skadedjursreferensen är dyster, om inte unikt asiatisk (den har använts negativt om snart sagt alla grupper). Men givet att den handlar om att sparka uppåt på grund av Covid-19 är den förståelig. Det betyder att fladdermusöron inte är detsamma som en inkastad kroknäsa på en jude i ett sammanhang som inte har med näsor att göra (den kanske hör hemma om det sker en kokainskandal i israelisk politik).
När jag försökte hävda detta, att man kan ha kunskap om stereotypernas historia och ändå anse att en stereotyp måste avgöras från fall till fall, fick jag veta att det är privilegiets lyx att diskutera enskilda fall. Den lyxen har tydligen inte de som ”drabbas” av stereotypen. Det vill säga: hör du n-ordet i ett ljud oavsett sammanhang så är det din negativa upplevelse som avgör.
Detta innebär att ”de drabbade” – alla asiater i världen – fråntas sin möjlighet till individuell åsikt. Men också förmågan till rationellt tänkande över instinkt.
Själv ser jag, och säkert många av olika hudfärg med mig, att denna nidbild väl kan ha sina brister men att de uppvägs av kritiken mot diktaturen. Denna regim som vill ha rätten att straffa alla som ”baktalar” den, oavsett var i världen man befinner sig. Något de satt i system mot just Sverige i frågan om satir – minns SVT:s Svenska nyheter som anklagades för rasism 2018. Kinas kommunistparti spärrar in svenska förläggare, koloniserar afrikanska länder (med rejäl rasism som följd) och ägnar sig åt etnisk rensning av uiguriska muslimer.
Där kan vi pratade om drabbade.
Är då detta inte bara ännu en storm i kulturkrigets vattenglas? Nej. Dels är det en fråga om möjlighet till rationell dialog. Till hur universalistiskt ett samhälle ska vara. Överfört på kulturkritik skulle enbart en person med samma hudfärg kunna värdera en stereotyp. Fast resonemanget brukar dras dit det passar: i kritiken av Salman Rushdie lämnade man ursprung och påpekade att han hade fel klassbakgrund. Till sist är det hela så snävt att Xi Jinping nog är den ende som har ”rätt” tolkning av satiren på en Stockholmskrog.
Kanske finns det för svenskt vidkommande en bättre illustration av återvändsgränden denna slags tribalism hamnar i. För med detta resonemang hade nämligen Jackie Arklöv när han var nazist tolkningsföreträde om svarta stereotyper över alla andra oavsett deras kunskapsnivå – så länge dessa var vita.
Dels ska man minnas att anklagelser om rasism faktiskt är verktyg i diktaturarsenalen. Den som skriver om Putinryssland har hört anklagelser om ”russofobi”. Men lika lite som satir över sovjettidens diktatorer som vodkalullande björnar var att gå över gränsen är det så idag när Vladimir Putin eller Xi Jinping drabbas.
Mot den bakgrunden - samt att Riches systerkrog Taverna Brillo just nu visar en utställning om den fängslade förläggaren Gui Minhai – kan jag tänka mig en del andra rubriker efter att en otydlig ”kritikstorm” lyckats få Kinakritisk konst utkastad från en svensk restaurang än ”rasism”.
Läs mer av Hynek Pallas:
LÄS MER:Recension: ”Råttlinjen” av Philippe Sands
LÄS MER:Recension: ”Om man älskar frihet” av Nina Björk
LÄS MER:Recension: ”En svensk tiger” av Aron Flam
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
