Johan Alfonsson är sociolog som precis har disputerat vid Göteborgs universitet med avhandlingen ”Alienation och Arbete. Unga behovsanställdas villkor i den flexibla kapitalismen” .
Sällan har väl forskningsresultat diskuterats så intensivt som nu. Nya studier som behandlar olika aspekter av pandemin hinner inte ens gå igenom den kvalitetssäkrande vetenskapliga granskningen innan resultaten rapporteras. I denna uppsjö av studier, hur ska man veta vilka man kan lita på? Särskilt svårt blir det när det råder oenighet om forskningsresultat. Har världen blivit bättre eller sämre ur ett fattigdomsperspektiv? Har den arbetsrelaterade ohälsan ökat? Vilken psykiatrisk terapimetod är bäst på att minska ohälsa och lidande? Detta är några frågor som diskuteras under de senaste åren. Varför är det så svårt att komma till definitiva svar?
Dagens forskningsideal präglas av att studier ska vara evidensbaserade. Det kan låta tryggt, att välgrundade empiriska data bör ligga till grund för vetenskapliga utsagor. Den studerade världen görs till siffror i statistiska analyser och experiment och på denna grund dras slutsatser om dess utformning. Många gånger har perspektivet visat sig ytterst framgångsrikt, andra gånger har det visat sig ha stora problem.
Har världen blivit bättre eller sämre ur ett fattigdomsperspektiv? Har den arbetsrelaterade ohälsan ökat? Vilken psykiatrisk terapimetod är bäst på att minska ohälsa och lidande?
LÄS MER:Forskaren: En myt att alla fått det bättre
I en rad samhällsvetenskapliga undersökningar som utgår från statistiskt baserade experimentstudier har resultaten visat sig ytterst tveksamma. Av hundra psykologiska studier lyckades forskare som ville återskapa studierna enbart få samma resultat som i ursprungsstudierna i en tredjedel av fallen, i en studie som involverade fler ämnen lyckades de i sextio procent av fallen. Metoden är med andra ord långt ifrån så säkra som många gånger görs gällande.
Under pandemin har frågan om huruvida munskydd kan motverka smittspridning i samhället diskuterats flitigt, och här tåls att understrykas att jag inte besitter någon expertkunskap på området och argumenterar varken för eller mot användandet av munskydd. I kontrollerad laboratoriemiljö verkar resultaten vara tydliga: munskydd kan fånga upp viruspartiklar och hindra dess spridning, vilket fått Kungliga Vetenskapsakademien att rekommendera användandet av munskydd i vissa situationer. På andra sidan stod länge Folkhälsomyndigheten, som fortfarande vacklar i frågan. Det finns nämligen andra studier som pekar på att om vi flyttar ut dessa resultat i den sociala verkligheten, där mänskligt beteende aggregeras på ett oöverblickbart sätt, ja då finns det plötsligt inte lika klara bevis på att munskyddet hjälper. För när samhället adderas i ekvationen kan en myriad faktorer påverkar och motverka effekter och definitiva svar blir plötsligt väldigt svåra att nå.
Att avgöra huruvida ett munskydd minskar samhällsspridningen av ett virus borde, utifrån ett evidensbaserat vetenskapsideal, vara en rätt simpel sak att utröna. Men trots enorma resurser och att forskare över hela världen reder i frågan får vi inga entydiga svar.
Gång på gång har de sanningar vi ena dagen trott på visat sig vara felaktiga dagen efter.
Den brittiske filosofen Roy Bhaskar (1944-2014), som med sin bok A Realist Theory of Science blev förgrundsgestalt inom den kritiska realismens vetenskapsfilosofi, menar att det är en naiv idé att tro att verkligheten eller sanningen ligger öppen för oss att enkelt håva in. Gång på gång har de sanningar vi ena dagen trott på visat sig vara felaktiga dagen efter. Inför detta kan det te sig som om sanningsbegreppet är historiskt och kulturellt relativt och därmed meningslöst.
Men att förkasta idéen om sanningen leder oss fel. Uppenbarligen finns det bättre och sämre svar på frågor om hur världen hänger samman. Men istället för att tala om sanningen med stort S bör vi, menar den kritiska realismen, istället tala om sanningslikheter. En förståelse av världen kan vara närmre eller längre ifrån sanningen. Vi måste med andra ord ha en stor försiktighet inför vetenskapliga utsagor; kanske har de mätts på fel sätt, kanske finns det andra saker som spelar in, kanske är de metodologiska verktyg felaktiga, kanske går frågan inte att kvantifiera.
LÄS MER:Recension: ”Arbetarlitteraturens återkomst” av Rasmus Landström
Världen är sällan antingen eller, oftare mer eller mindre. Ett evidensbaserat vetenskapsideal uppmuntrar dock inte till en ödmjuk verklighetssyn utan istället till att skyttegravar grävs och självsäkra utsagor om rätt eller fel söks. Idealet tenderar att reducera verklighetens komplexa sammansättning till en kvantifierad schablon. När sant bara kan förhålla sig till falskt och krav ställs på att forskningen ska komma med definitiva och tydliga svar försvinner nyanser och det vetenskapliga samtalet riskerar att fördummas.
Som forskare bör vi naturligtvis inte ge upp strävan att nå fram till den bästa sanningen, men vi behöver också acceptera att denna inte är svart eller vit, och vi bör också undvika vetenskapsideal som frammanar en sådan förenklad idé om verkligheten.
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
