”Han får oss att inse hur vi sviker våra möjligheter och förmågor – genom att jämt peka ut det åt oss”. Så skriver Rakel Similä om Thomas Bernhard i essän ”Bortom en avlösande kritik” i tidskriften Ikaros (nr 1/2024). Utifrån Bernhards ”Gamla mästare” (1985) reflekterar Similä över besvikelsen i att konsten alltför sällan når sin potential.
Bernhards författarskap är en ilsken klagosång. Det är en klagan över såväl det lilla som det stora; från kvalitén på Wiens offentliga toaletter till Österrikes agerande under och efter andra världskriget. Bernhard tillhör den skara som behärskar konststycket att gnälla värdigt.
Tyvärr är fåtalet klagosånger av anständig karaktär. I ETC replikerar poeten Glenn Bech på Saga Cavallins recension av dennes bok (16/5). Bech påstår sig ifrågasätta premisserna för recensionen, men repliken är främst ett pinsamt bedjande till läsaren att sympatisera med honom. Texten igenom försöker Bech även underminera Cavallins auktoritet genom att benämna henne vid förnamn.
Vad som gör Thomas Bernhards gnäll värdigt är, som Rakel Similä menar, delvis en formfråga. ”Den konstnärliga formen, det njutbara i själva utformandet, är det som får läsaren att stanna kvar i det sagda”, som Similä formulerar det. Men det beror även på klagandets ärende.
Att så flagrant begära att andra tycker synd om en borde inte anstå en vuxen människa.
Det är såväl ovärdigt som ängsligt att såsom Glenn Bech framhålla sig som missförstådd. Bernhard gnäller över andras oförmåga att leva upp till deras i inledningen nämnda möjligheter och förmågor, inte deras bristande hänsyn till hans känslor. Saga Cavallins stränga avfärdande av Bechs opåkallade kritik är dock ett praktexempel på värdighet.
Kravet på sympatier är ett bredare fenomen i kulturvärlden. Åsa Beckman granskar i ”Kulturbarn” (2024) nackdelarna med författarföräldrar. Bland dessa lyfts prestationsångesten över att leva upp till efternamnet. Trygve Söderling lyfter i Hufvudstadsbladet samma poäng och beskriver ett känt efternamn som en boja (20/4).
Beckmans bok ger sken av att vara en analys, men framstår främst som ett sätt att uppbåda sympatier genom att få läsaren att tycka synd om henne och andra kulturbarn. Ordet är missvisade, kulturbarnen är vuxna människor. De vuxna vars föräldrar varit författare borde förmå resa sig över fåfängligheter såsom omvärldens ömkan.
Då Mikaela Blomquist inledde en debatt i GP om självupptagna författare förra året var även sympatifiskandet framträdande bland hennes kritiker. Däribland Elin Cullhed, som i DN efterfrågade förståelse för författares belägenhet. Att så flagrant begära att andra tycker synd om en borde inte anstå en vuxen människa. Det förminskande i andras ömkan borde, som hos Thomas Bernhard, bemötas med motvilja.
Mycket förtjänas att vredgas och klagas över. Tillhörandes värdiga föremål för klagan inräknas dock inte en avsaknad av sympatier. Att gnälla värdigt innebär att som Thomas Bernhard gnälla över andras undermålighet, inte över att omvärldens bemötande saknar den vördnad som upplevs vara förtjänad.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Glenn Bech hyllas för sitt manifest mot dubbelmoral
LÄS MER:Svenska författare måste sluta vara så självupptagna
LÄS MER:Är det så viktigt att vara med i ”Cyklopernas land”?
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
