Anna Björklund: Alla terapitimmar har gjort oss självupptagna

Världens mest självupptagna människa går ut ur terapirummet och låter meddela att felet hela tiden var att hon inte prioriterat sig själv. Hon borde inte bry sig så mycket om andra, sluta visa så himla mycket hänsyn! Så det så.

Historien är lika gammal som terapin. Allt sedan analys uppfanns har misstänksamheten mot umgängesformen, läkemetoden, varit ungefär densamma. Att en omnipotent terapeut dundrar in och dillar i en sårbar person smörja utan bäring på den riktiga världen. Eller, tvärtom, att analysanden bygger om terapirummet till en ekokammare och låter det egna ältandet få sanningsstatus genom att studsa mot psykologens fina titel.

I den amerikanska författaren Abigail Shriers bok ”Bad Therapy: Why the kids aren’t growing up” (Penguin, 2024) förklarar hon den yngre generationens alla problem med en överpsykologiserad och övertänkande kultur. Shrier beskriver ett slags epidemi av känslomässig hypokondri, unga friska människor kan inte sluta leta destruktiva beteendemönster eller kognitiva symtom hos sig själva. Med eller utan, men helst med, ett team av vårdpersonal omkring sig.

Det är inte bara överutskrivningen av psykofarmaka eller den medikaliserade synen på känslor som Shrier ifrågasätter, utan även den snälla samtalsterapin. Hon menar att ruminating, som bokstavligen översätts till idisslande, i sig är ett symtom på oro och depression. Att prata (ännu mer!) om sina problem är då såklart inget botemedel, att slösa sin ungdom på att rota efter trauman blir väl ingen glad av?

För det är inte bara träning som minskar ångest, menar Shrier. Att göra ärenden mår man också bättre av, använder hon som ett evidensbaserat exempel. Att göra i stället för att vela, skaffa nya minnen i stället för återuppleva sina sämsta. Hon väcker den förbjudna tanken: att hålla tyst och bita ihop inte är en så dum idé?

Kanske skulle en kollega kunna nyansera bilden av ett påstått duktig flicka-komplex, en pappa balansera bilden av mammas psykiska misshandel?

I en berömd scen i ”Sopranos” går maffiafrun Carmela till en psykolog och berättar om sin ångest. Psykologen avbryter henne och berättar att hon aldrig kommer må bra, aldrig sluta känna skuld och skam, förrän hon slutar leva på blodspengar. “Så, nu kan du inte säga att ingen har sagt det till dig”, tv-seriens enda moraliska karaktär säger hejdå utan att ta betalt för sessionen.

Så går det sällan till i verkliga terapirum. Terapin teoretiserar, den tvingar inte till handling. Den som vill hitta ett intellektuellt svepskäl att göra det man ändå tänkte göra kommer att lyckas. Jag har själv funderat på om samtalsterapi med vittnen vore en bra idé, inte bara för att familjeterapi tycks vara en av få saker som hjälper barn som mår riktigt dåligt. Kanske skulle en kollega kunna nyansera bilden av ett påstått duktig flicka-komplex, en pappa balansera bilden av mammas psykiska misshandel?

”Parterapi är något kvinnor vill gå i för att någon ska säga åt deras män att de har rätt”, säger min vän, expert på ämnet. Visst är det så all terapi fungerar, det är ett behov av en bundsförvant, någon att dela ansvaret med när man drar lans. För visst finns det rätt och fel även i relationer, och i så fall måste det väl gå att överklaga till en ytterligare instans?

I brist på byäldste och andlig vägledning, i stället för sociala straffskalor och förenande församling, åtminstone en shrink som bekräftar att känslan stämmer.

Psykiatriska diagnoser och terapibegrepp fungerar för generation Z som horoskop med högskolepoäng. Traumateorierna och placeringen på spektrat är ett sätt att förklara för omvärlden att du, tro det eller ej, har både personlighet och känslor, rätt att bli både hörd och sedd. ”Bad Therapy” missar internetkulturens roll, för var hade behövt en byäldste om inte den vida webben.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Recension: ”50: Lämna mig inte” av Linda Skugge

LÄS MER:Evidens är all dumhets moder

LÄS MER:Jag hade vänner – men var ensam ändå

Anna Björklund