Kristofer Folkhammars ”Magisterlekarna” får premiär på Göteborgs filmfestival

Många är de författare som drömmer om att få se sina skapelser på filmduken. Men trots att Kristofer Folkhammars roman ”Magisterlekarna” (2015) är inspirerad av high school-filmer och bögporr har han aldrig haft någon tydlig vision om hur den ska adapteras till film. I stället föll det på regissören Ylva Forner omvandla den till bioduken och nu har den premiär på Göteborgs filmfestival.

– Jag har faktiskt inte tänkt mig ”Magisterlekarna” som en film. Jag vet till exempel inte hur karaktärerna ser ut. För mig är den väldigt mycket sitt språk, och därför har det varit viktigt att se boken och filmen som två separata verk, säger Kristofer Folkhammar.

Vi sitter på ett kafé nära Folkets park i Malmö som lägligt nog ligger mitt emellan Kristofers bostad och hans arbetslokal.

– Även om skrivandet är en process som pågår dygnet runt försöker jag hålla mig till kontorstider. Jag gillar idén om den gudomliga inspirationen, men jag tror mer på hårt arbete. Dessutom är det svårt att leva ett sus-och-dus-liv nu när jag är förälder.

Faktum är att Kristofer Folkhammar flyttade till Malmö i samband med att han blev pappa. Men det var i Göteborg han ”blev till” som författare, berättar han.

– I Göteborg gjorde jag mina hundår, kan man säga. Jag pluggade litterär gestaltning på Valand och började jobba på Ord & bild och tidskrifterna runt Lagerhuset. Det handlade mycket om att kunna försörja sig inom litteraturen, men också att hitta fram till vad jag ville göra.

”Att skriva handlar om att bejaka sina impulser”

Kristofer Folkhammar har alltid velat bli författare, men att satsa på skrivandet kallar han ett aktivt val. Ett val som sammanföll med en annan viktig händelse – att han kom ut första gången.

– Att ta min sexualitet på allvar krävde samma högmod som att ta mitt skrivande på allvar. Båda sakerna handlade om att bejaka vissa impulser. Att skriva är att ta plats i världen, och den längtan sammanföll med längtan att uttrycka en sexualitet som jag länge hade hållit undan, berättar han.

Efter studenten flyttade han från uppväxtorten Blomstermåla, först till Malmö och sedan till Göteborg – där han blev kvar i tio år.

– När jag gick min första skrivarkurs var jag yngst i gruppen. Det var viktigt att se hur de andra hade vanliga kneg som möjliggjorde deras skrivande. Det låter banalt, men jag visste inte hur man levde ett skrivande liv. Den insikten var minst lika viktig som det jag lärde mig om skrivande och läsande, säger Kristofer Folkhammar.

Så småningom började han arbeta som litteraturkritiker på Aftonbladet och som lärare på Valand. Han publicerade skönlitterära tidskrifter och var med i kollektivet G=T=B=R=G som utkom med diktsamlingen ”Ett tunt underlag” (2009).

LÄS MER:Litteraturen behöver inte mer dåligt sex

Samtidigt skrev Kristofer vad som kom att bli hans debutroman: ”Isak & Billy” (2011).

– När jag skrev ”Isak & Billy” jobbade jag som personlig assistent och skrev på nätterna när min brukare sov. Så den är gjord i små stunder, när jag hade tid. När den sedan blev antagen var det helt nytt att någon väntade på mitt material. Det stärkte självförtroendet, berättar han.

En skola med bara bögar

Genombrottet kom med ”Magisterlekarna” fyra år senare. Romanen om den separatistiska internatskolan Läroverket, dess lärare och elever fick ett stort genomslag och hyllades som en framtida klassiker.

– Det fanns en njutning i att få frossa i allt som är bögigt, men i det uppstod nya hierarkier och maktobalanser. Det finns andra strukturer än homofobi som kan göra en illa, menar Kristofer Folkhammar.

Hade du själv velat gå på Läroverket?

– Nej, nej, nej! Även om det var lustfyllt att få skriva fram en skola med bara bögar så var det inte menat som ett konkret friskoleförslag. En vän beskrev ”Magisterlekarna” som en blandning mellan en sexfantasi och en mardröm, och det tycker jag stämmer väldigt bra.

Utöver ”Isak & Billy” och ”Magisterlekarna” är även Kristofer Folkhammars senaste roman, ”Är det barnen, baby?” (2021), sprungen ur en homosexuell erfarenhet – nu som förälder.

– Det är lätt att sitta i intervjuer och säga att jag vill bredda representationen i litteraturen, för det har jag ingenting emot att göra, men skrivandet sker mer intuitivt än så. Jag var nästan klar med ”Är det barnen, baby?” när jag insåg att det inte fanns någon svensk roman om att vara bög och förälder. Så det fanns ett hål att fylla, men boken började inte där.

Kristofer Folkhammar blir tyst ett tag. Sedan säger han:

– Fast du, nu när jag tänker på det är kanske den där intuitionen ett resultat av att ha levt i ett heteronormativt samhälle. Man skriver ofta för att bearbeta någonting, det är till exempel därför man hellre skriver om olycklig kärlek än lycklig. Så kanske är det därför jag går till bögteman. Men det är inte så att jag ser vilken litteratur som behövs och sedan skriver den.

Ensamma drakar och demoner

Med ”Är det barnen, baby?” försökte Kristofer Folkhammar också skildra den skörhet och misstänksamhet som kommer med att ha fått utstå homofobi i hela sitt liv.

– Som homosexuell i ett heteronormativt samhälle är man ofta på sin vakt. Man måste hela tiden gardera sig och det finns en ständig nervositet i att inte veta i vilken utsträckning man skapar osäkerhet omkring sig. Mitt skrivande handlar mycket om att göra den där nervositeten saklig och begriplig, säger han.

LÄS MER:Debutanten Amanda Romare ger röst åt inceltjejerna

Att boken utspelar sig i Malmö var ingen slump.

– Malmö är så starkt förknippad med att vara förälder. Jag tycker väldigt mycket om Göteborg också, men där sprang jag mer runt och hittade på hyss. Här har jag ett mer förutsägbart liv som var en förutsättning för den varma ton som finns i den boken, menar Kristofer Folkhammar.

Nu är hans två romaner ”Är det barnen, baby?” och ”Magisterlekarna” aktuella samtidigt, den ena som bok och den andra som film. Kristofer Folkhammar beskriver det som ”överväldigande” att få se sin text levandegjord på film. Han har inte varit inblandad i arbetet, men tycker att Ylva Forner har lyckats applicera bokens tonfall på filmen.

Samtidigt har Kristofer Folkhammar börjat leka med tanken på att i framtiden skriva för scen eller film.

– Jag har ganska svårt att förstå min position på det litterära fältet. Det kan vara frustrerande, samtidigt som det finns en obryddhet i det som är ganska förlösande. Jag tänker att jag är en poet som skriver romaner. Den språkliga tonen kommer alltid först.

Kommer du någonsin skriva något som inte handlar om bögar?

– Jag tror det. Jag kommer nog alltid skriva om ensamhet och gemensamhet, men det är ju väldigt breda ämnen. Man kan skriva om drakar och demoner som är ensamma, så att säga.

LÄS MER: Bögarnas begär på blodigt allvar

TEXT

Linus Kuhlin