”Everything, everywhere all at once” heter 2023 års Oscarsvinnare. Filmen handlar om en kvinna som upplever allting överallt, på en och samma gång. Det är också så det känns att kliva in på Röda stens sommarutställning. Sex inbjudna konstnärer har skapat individuella konstverk som sömlöst går in och ut ur varandra. De står ensamma men hela tiden i kontakt. Som om de håller händerna i ring.
Med existentialismen som språngbräda närmar sig konstnärerna begrepp som gemenskap, kollektivet, sanning och saga. Att besöka utställningen innebär, precis som titeln ”(på) gränsen”, att befinna sig på kanten av tillvaron. Man uppsugs i en mörk, suggestiv värld – totala motsatsen till den skarpa sommaren.
Det är tredje året i rad som Röda sten konsthall producerar en sommarutställning. Tidigare år har konsthallen bjudit in spirande konstnärer baserade i Sverige. I år däremot har sex mer etablerade konstnärer, alla utom en verksamma i Göteborg, fått i uppdrag att skapa platsspecifika verk i dialog med konsthallens geografiska läge.
Ett av verken som mest påtagligt krokar i närmiljön är Cha Blascos ”I Dock”. Ett ljudverk som strömmar fram i trappan mellan våningarna. Verkets titel för tanken till teknikens moderna verklighet, så som Iphone, eller Isaac Asimovs dystopi ”I, Robot”. Det blir en effektfull spegling av ljudverkets innehåll som är en länk mellan hamnens nutid och historia. I ”I Dock” hör besökaren individuellt upptagna ljudsignaler från alla fartyg som inom en radie på fyra kilometer passerar hamnen.
I katedralen uppgår sedan konsthallens själva byggnad i konstverken. På en stor röd matta framförs ”Practices for the Future”, ett performance av Dance Remainings som bjudit in 11 konstnärer till veckovisa miniresidens. Vid mitt besök är Sam Williams här och över mattan ringlar sig två personer fram, omfamnade eller fjättrade av stora tampar.
Skulpturer stora som vuxna människor i förvrida former, likt andar eller vålnader.
Runt om dem breder ett lurigt landskap ut sig i salen. Skulpturer stora som vuxna människor i förvrida former, likt andar eller vålnader. Glansiga tavlor i hudlika färger, eller klarröda som blod, hänger på väggar och pelare. Lite lätt illa till mods och förvirrad slår jag mig ner i de mycket svårsuttna saccosäckarna. Här får man ge sig hän Max Ockborns kraftfulla videoverk ”Den som bröt sig ut ur spegeln”.
I filmen på 54 minuter lyckas han skapa ett verk som innesluter hela utställningen. Det blir nästan som en sammanfattning, inledning eller instruktionsbok till det man är med om här inne. Vi möter vålnaderna, tiden, performancekonstnärernas intima samspel, och konsthallens egna historia. Vad som är verkligt eller fabel är inte viktigt. Den röda stenen blir samlingspunkten, både i filmen och salen existerar den som en egen entitet.
En våning upp möts man av ”Verdurafältet”. Fyllt av Patrik Bengtssons skulpturer, alla med avstamp i mosaik, fontäner och forsande vatten/tårar/blod. Frågor om liv och död, rätt och fel cirkulerar i rummet. Videoverket på 100 minuter är dock på tok för långt i kontexten.
Hela utställningen handlar om människans beroende av gemenskap kontra människans förstörelse, ånger och försök till pånyttfödelse. Att känna att vi alla sitter ihop i en virvelvind av uttryck och känslor blir en glimrande insikt, men vissa stunder också högtravande. Att i verket ”Collective” bli ombedd att ”ta ett djupt andetag och se kollektivet” känns mer som missionerande mindfulness.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”Ilon Wiklands bildvärldar” på Göteborgs konstmuseum
LÄS MER:Recension: HDK-Valands examensutställning – "Blixtsko" på Röda sten konsthall
LÄS MER:Recension: Selma Selman på Röda sten konsthall
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
