Recension: ”Indigo är sorgens färg” av Larissa Sansour på Göteborgs konsthall

Göteborgs konsthall stänger i ett år. Innan dess firar de av sina hundraåriga lokaler vid Götaplatsen med dystopisk filmfestival av den palestinska konstnären Larissa Sansour. Det är sorgset och fantastiskt.

ANNONS

Efter 100 år vid Götaplatsen är det här den allra sista utställningen som tar plats i Göteborgs konsthalls nuvarande lokaler. Passande då att konsthallen har förvandlats till en filmfestival försjunken i filosofi och psykologi med Larissa Sansours videoverk.

Tre kortfilmer visas i tre avgränsade salonger. Besökarens möts initialt av en svart vägg, bakom den breder första salongen ut sig. Sittplats intas i kyrkbänkar uppradade framför ”As if no misfortune had occured in the night”. En opera på arabiska där palestinska folksången Mashaal vävs samman med Mahlers Kindertotenlieder från 1904. Den senares titel som betyder ungefär ”sånger om barns död”.

Palestinska sopranen Nour Darwish rör sig i ruiner och katastrof, men även genom drömlika, utomjordiska landskap i svartvitt. Hela verket är en klagosång om längtan och förlust. Filmen skapades under pandemin och stod klar långt innan Hamas attack den 7 oktober 2023. Att se den i dag ger känslan av att Sansour på något vis hade en förkänning om vad som väntade världen.

ANNONS

Om krig är i ens minne och ens framtid. Vad är då minne och vad är framtid?

I den innersta salen, bakom ett svart skynke står andra stolar och väntar. Också de svarta, enkla. Här visas ”In vitro”, Sansours genombrottsverk från Venedigbiennalen.

Genom ytterligare ett svartvitt landskap forsar en svart massa fram. Som bläck, eller olja. Explosioner syns över staden Betlehem.

I en underjordisk betongklädd värld pågår ett samtal om en miljö som ”alltid varit laddad”. Frågan ställs: Om krig är i ens minne och ens framtid. Vad är då minne och vad är framtid?

Samma fråga hänger kvar i den tredje och längsta filmen ”Familiar phantoms”. Det är Sansours senaste och hittills mest självbiografiska verk.

I den här salen är sittplatserna röda, manchesterbeklädda biostolar och här fördjupar Sansour och hennes samarbetspartner Søren Lind frågor om minnen, ens egna och nedärvda. Tittaren följer Sansours familjehistoria parallellt med Betlehems historia.

Filosofen Søren Lind är den som skrivit manus till filmerna medan Sansour skapar det visuella. Gemensamt undersöker de djuplodade och minst sagt existentiella frågor om vårt varande. Filmerna blir bombastiska, dramatiska samtidigt som de är sobra och sävliga. Sci-fi vävs samman med arkivfoto, stillbilder, och digitala tekniker och uttrycket är spännande och annorlunda.

Fast här känns tomrummet inte tomt, utan snarare som en bärande del av berättelsen.

Sansour utforskar den platta skärmens olika delar och arbetar mycket med tomma, svarta rutor i bildrummet. Fast här känns tomrummet inte tomt, utan snarare som en bärande del av berättelsen.

ANNONS

Alla som har sett ”Blade runner” (och alla som inte har gjort det) borde se den här utställningen. Duons poetiska landskap visar att den dystopiska science-fiction-världen redan pågår här på jorden.

Konstnären själv har om sitt samarbete med Søren Lind sagt att de möts halvvägs i något som är ”rationellt men också märkligt”.

Det sammanfattar denna minifilmfestival väl.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:GP Kulturs konsttips: Höstens bästa utställningar

LÄS MER:Recension: ”Vad finns i din resväska” på Röda sten konsthall

LÄS MER:Recension: ”Älg” av Carl Johan De Geer på Göteborgs konstförening

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

ANNONS