Att skapa konst är liktydigt med att utmana sig själv. I fotografen Anders Petersens utställning ”City Diary” på Hasselblad Center finner jag ett fantastiskt citat, ett slags motto, som beskriver hans drivkraft: ”Det handlar om nyfikenheten, där rädslan blir en trampolin”. I hans fall rör det sig nog främst om hur långt han vågar gå i sina närgångna porträtt. Ibland kommer han skrämmande nära. Och då känns det nästan som han fångar rörelserna under huden.
Ändå verkar personerna som skildras i hans analoga och svartvita fotografier sällan ta notis om att han är där. Ett exempel är en bild föreställande en ogenerad kvinna i BH och trosor sittandes i en säng. Hennes hållning är ofördelaktig och små bilringar bildas på magen, benen är brett särade. Utställningen är fylld med sådana avslappnade porträtt av såväl kvinnor som män. De kan vara tagna i Stockholm, Paris, Berlin, London eller någon annan stad som Petersen har besökt under sina snart sextio år som verksam fotograf. Årtalen är angivna och verken blandas på ett anakroniskt sätt. Men de avbildade personernas namn får vi inte reda på. Att besöka denna utställning kan därför liknas vid att kliva in i ett stort och lummigt kollektiv där rangskalorna har suddats ut. Den ombytliga presentationen förstärker detta – fotografierna är ibland oinramade, andra gånger omges de av passepartouter eller täcker väggarna i form av tapeter.
Den typ av fotografier som Anders Petersen har gett sig i kast med att skapa, och som Christer Strömholm kan ses som en föregångare till, framstår idag som klassiska och märkligt tidlösa.
Trots att dessa verk är dokumentära, ter de sig aldrig nitiskt redovisande. De har inte skapats med något speciellt syfte i åtanke, förutom att försöka fånga den smärtande glädjen i att finnas till och att se igenkänning i olika ansikten. På pappret märker jag att de kan påminna lite om vad man ser på sociala medier: människor, hundar, katter och stadsvyer virvlar förbi. I realiteten fungerar de som en motsats till vad man vanligen hittar på sådana sidor. Det går inte att läsa in några flåsiga meningar som: ”Igår var jag ute med X och vi har något på gång”.
Dessa fotografier bygger på instinkt och därav är det animaliska och organiska temat förstärkt. Jag ser hur ett par kvinnoben i reptilmönstrade tajts finner vänner på spridda ställen: bland annat i en krokodil och i en slang som slingrar sig som en orm.
Den typ av fotografier som Anders Petersen har gett sig i kast med att skapa, och som Christer Strömholm kan ses som en föregångare till, framstår idag som klassiska och märkligt tidlösa. Människor är människor, på gott och ont. De möts också över gränser. Det känns därför inte helt otänkbart att pojken i skinnjacka som har fångats i ett nattsvart Hamburg skulle kunna åka och hälsa på den kurviga kvinnan som poserar med lurviga armhålor i ett kök i Neapel. Det enda som gör mig tveksam till detta möte är att pojken numera måste vara lite till åren, frågan är om han ens lever, medan hon är ung - hans porträtt togs 1967, hennes är från 2022.
Jag är däremot övertygad om en sak: så länge det finns liv kommer människor vara i behov av innerliga livsberättelser, som dem i Anders Petersens fotodagbok.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”Nära jorden” av Berit Lindfeldt
LÄS MER:Recension: ”When I Crack I Expand” av Tove Kjellmark på Borås konstmuseum
LÄS MER:Recension: ”The Assignment” av Anna Strand på Galleri Cora Hillebrand
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
