“When I look around this room I can’t help but wonder, is Ozempic right for me?”
Jimmy Kimmels syrliga fråga under förra årets Oscarsgala har redan blivit en modern klassiker. På Hollywoodpublikens bekostnad pekade han nämligen ut ett skifte: Från ett år till ett annat hade de blivit misstänkt smala, trots att många av dem kämpat i decennier med olika bantningsmetoder. Och misslyckats med ungefär lika många.
I dag är Ozempic vår tids kanske mest kända och omdiskuterade medicin. Läkemedlet, utsett till förra årets största vetenskapliga genombrott, togs fram i mitten av 2010-talet som en behandling mot diabetes. Men en oväntad effekt syntes snart, tack vare det aktiva ämnet semaglutits aptitminskande egenskaper: Patienterna rasade i vikt.
Läkemedlets tidslinje återberättas i Uppdrag gransknings nya dokumentärserie “Jakten på Ozempic”, liksom det problem som den stora efterfrågan givit upphov till: att de som verkligen behöver medicinen, som diabetikern Per Ljungström, blir utan för att personer som vill gå ned i vikt tömmer lagren genom olika privata och djupt tvivelaktiga onlinevårdtjänster.
En av dem som testar hur svårt det är att få Ozempic genom just en sådan nätdoktor är reportern Erik Galli. Det visar sig vara en no brainer. Sex av de nio klinikerna skriver ut läkemedlet, vissa efter att ha sett en AI-genererad bild som Galli hävdar föreställer honom själv, andra efter att ha suttit i videosamtal med honom och rimligtvis borde ha reagerat på att han inte ser ut att väga de 130 kilo han uppgett.
Det tar bara några klick, sedan får han medicinen i ett bud. Han behöver inte ens visa legitimation.
När Erik Galli flexar magrutorna samtidigt som han injicerar Ozempic, ringer en varningsklocka i mig.
Där hade Erik Gallis uppdrag som reporter kunnat sluta. Den välgjorda granskningen avslöjar något som visserligen inte är någon nyhet, att Ozempic skrivs ut lättvindigt och till “fel” patientgrupp har det rapporterats flitigt om i bland annat DN. Men i Uppdrag granskning synliggörs just hur absurt enkelt det är för den som vänder sig till privata vårdföretag, trots att personen uppenbart inte lider av övervikt.
Och just det senare är, om ni ursäktar, av särskild vikt. När Erik Galli flexar magrutorna samtidigt som han injicerar Ozempic, ringer en varningsklocka i mig. Likaså när han berättar att han tidigare haft ätstörningsproblematik. Är det verkligen en bra och etisk idé att låta reportern testa en medicin som kallats “ätstörning i en spruta”?
Kanske har det förts en diskussion om beslutet, men den utelämnas i så fall för tittaren i de två första avsnitten som sänts. Det är synd. “Jakten på Ozempic” är en viktig och välgjord dokumentärserie, men att Galli lånar ut sin kropp till sprutan är lika oaptitligt som dess innehåll.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Häxjaktens kvinnosyn lever vidare i Trumps angrepp
LÄS MER:Kylie Jenner visar att skönhetsfusk inte lönar sig
LÄS MER:Därför kan kidsen snart behöva mobillangare i Australien
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
