Vem dödade britpopen, kulturyttringen som dominerade i England på 90-talet?
Frågan är relevantare än den verkar och i en ny bok ger författaren Jane Savidge ett svar. Britpopen dog när Pulpsångaren Jarvis Cocker visade rumpan under Michael Jacksons framträdande på en musikgala 1996, blev villebråd i kvällspressen, fick panikångest, flydde utomlands och skildrade alltsammans på albumet ”This is Hardcore” (1998).
Cocker jämför där tabloidernas järnhårda bevakning med mycket grafisk porr. Villkoren är i grunden desamma, säger Savidge i musikprogrammet PSL på SVT Play (30/5): gränslös exponering, absolut objektifiering, ett slags personlig kontrollförlust i starkt bländljus. Vissa lyckas lura hjärnan att tänka bort det, andra går under. Det beror ytterst på att kvällspressen i England ”befolkas av små grisar utan moralisk botten”, som John Le Carré sa en gång.
Fotbollstränaren Sven-Göran Eriksson, numera 76 och sedan en tid svårt sjuk i bukspottkörtelcancer, är sannolikt den enda svensk som på allvar vet vad det vad det vill säga att leva med dem tätt i hälarna. Under fem år som tränare för det engelska landslaget på 00-talet ansattes han i en omfattning och med en frenesi som också för mycket kända fotbollstränare saknade parallell.
Svennis var lat, kåt, girig och allmänt självupptagen, skrev Daily Mail och Daily Mirror när han efter fem jämförelsevis framgångsrika år slutade
Det började med en avslöjad kärleksaffär (eventuellt otrohet) och tog sedan egentligen aldrig slut. Fotografer i buskarna. Avlyssnade telefoner. Ständiga smädelser på löpsedlarna. Svennis var lat, kåt, girig och allmänt självupptagen, skrev Daily Mail och Daily Mirror när han efter fem jämförelsevis framgångsrika år slutade. ”Goodbye, tosser!” – hej då, idiot – hälsade The Sun.
Nidbilden som konstruerades på redaktionerna i London fick fäste också i Sverige. När KG Bergström intervjuade Eriksson i SVT 2008 beskrev Johan Croneman i DN honom som tom – ”kan någon leverera ett enda Sven-Göran Eriksson-citat med substans?” – men slug – ”han har gjort uddlösheten till en konst” – och Bergström som obegripligt hovsam. Han förhörde sig inte ens om Erikssons ”sug efter kvinnor och pengar”, frågorna som allt i själva verket kunde ”kokas ner till”.
Typiskt Croneman, visst, men också för synen på Svennis där och då.
Jag tänker på det då jag ser två program med honom, också på SVT Play: ”Det känsliga geniet” om IFK Göteborgsanfallaren Torbjörn Nilsson (21/4) och Jane Björcks hyllningsdokumentär ”Svennis: Arrivederci Italien” (11/6).
De kompletterar varandra på ett intressant sätt, och i båda är det som om de turbulenta Englandsåren aldrig riktigt ägt rum.
”Det känsliga geniet” är en sorts skapelseberättelse där nytänkaren Eriksson efter en kort men framgångsrik period som tränare för Degerfors i slutet på 70-talet kommer ner till Göteborg och förlöser den begåvade men ängslige Nilsson genom att anlita en idrottspsykolog. Det har ingen annan gjort, åtminstone inte inom lagidrotten, i varje fall inte i Sverige, men man måste lura hjärnan, som Svennis säger. Laget går lite senare obesegrade genom UEFA-cupen. Blir därmed första svenska klubb att bärga en stor europeisk titel. Nilsson vinner förstås skytteligan. Hans vördnad för Eriksson känner inga gränser. Svennis hyllas som ett taktiskt snille och flyttar till Portugal, sedan till Italien där han i praktiken blir kvar tills det engelska fotbollförbundet ringer 19 år senare.
I det mjuka medelhavsljuset framstår han inte främst som en liggpigg girigbuk utan snarare som en riktig mensch, eller gentiluomo, som de säger nere i Rom
Björcks dokumentär bildar i stället ett avslut. I den återvänder Eriksson, nu obotligt sjuk, till Italien våren 2024 och tas emot som en förlorad son. Han tränade här de största klubbarna när italiensk fotboll var som starkast och vann år 2000 ligan med Lazio från Rom. I huvudstaden och i Genua (Sampdoria) är han en obestridd ikon. Han hyllas på arenorna och av spelarna han en gång tränade. De flesta beskriver honom i samma lyriska termer som Torbjörn Nilsson och alla kallar honom ”Mister”. Den gamla Laziokaptenen Alessandro Nesta gråter.
Det hela varvas med fina intervjuer från Erikssons herrgård utanför Sunne, där han talar stoiskt om livet och döden, samt gamla bilder från de lyckliga åren på 90-talet då han kommenderar sina lag från sidlinjen i välsydda kostymer och ett gyllene ljus av medelhav. Han ger intryck av att ha fullständig kontroll.
Det är tillrättalagt och ibland lite väl inställsamt men inte för den skull låtsat. Nestas tårar är på riktigt, liksom Nilssons kärleksförklaringar och för övrigt David Beckhams hemliga besök i Värmland häromveckan.
Jane Björcks budskap är att man bör betrakta och bedöma Svennis inte från den engelska horisonten men från den italienska. I det mjuka medelhavsljuset framstår han inte längre som en liggpigg girigbuk utan som en riktig mensch eller gentiluomo, som de säger nere i Rom.
Yttrar han något av substans? Tja, man måste lura hjärnan.
Res en staty över honom utanför Kamratgården.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Det är inte rasismen som tvingar David Lång att gå
LÄS MER:Nej, det är inte skärmarnas fel att barn mår dåligt
LÄS MER:Bildning sker i praktiken – inte i teorin
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
