För tio år sedan var det bara politiska extremistgrupper som pratade om ”vit identitet” och om att det var något man måste slå vakt om. Det var nazistsnack. Men i dag har det blivit en central politisk fråga, särskilt i USA. Valet av Donald Trump till president har gjort frågan till förstasidesstoff. ”Donald Trumps valrörelse var första gången under min livstid som en identitetspolitik för vita människor fanns med i bilden”, hävdar Richard Spencer, ledare för den så kallade alt-högern i USA. Många av Trumps kritiker håller med. De menar att Trumps seger bäddade för normalisering av rasism. Vit identitetspolitik är enligt dessa kritiker inget annat än ett uttryck för just rasism.
Även i Europa har det skett en liknande utveckling på många håll – hatet mot invandrare har ökat och högerextrema och vita identitära grupper har vuxit fram. Genombrottet för det invandrarfientliga AfD i valet i Tyskland är det senaste exemplet.
Men det skulle vara oklokt att enbart betrakta den här utvecklingen som ett uttryck för en ny sorts rasism. Tänk på USA. Öppet rasistiska grupper, bland annat nynazister och Ku Klux Klan, har definitivt bildat hejarklack åt Trump, och de har gått i främsta ledet för att propagera för ”vit nationalism”. Men den stora majoriteten av alla vita amerikaner som känner samhörighet med en vit identitet är inte medlemmar i sådana grupper. De flesta har inget emot jämlikhet mellan raser och tar avstånd från alt-högern.
I en undersökning som nyligen genomfördes av University of Virginia, i samarbete med Reuters och Ipsos, fann man ett brett stöd för jämlikhet mellan raser, då 89 % av de tillfrågade höll med om att ”alla människor ska behandlas lika oavsett rastillhörighet”; endast 3 % hade en annan åsikt. Mindre än en av tio stödde ”vit nationalism” och knappt en av tjugo stödde ”alt-högern”.
Samtidigt tyckte emellertid 31 % av de tillfrågade att USA måste ”värna om och bevara sitt vita europeiska arv”, och ännu fler – 39 % – ansåg att ”vita är för närvarande hårt ansatta” i USA. En av fem ville inte hålla med om att ”etniska minoriteter är hårt ansatta”.
Andra undersökningar har gett liknande siffror. Det visar att hävdandet av en vit identitet inte är ett direkt uttryck för rasism, och än mindre ett uttryck för stöd för extremhögern. Snarare är det så att många numera inte ser någon motsättning mellan att vara för en vit identitetspolitik och att vara för jämlikhet mellan raser.
För att förstå den framträdande roll som den vita identiteten har fått i dag måste vi titta närmare på hur begreppets betydelse har förändrats med tiden. Förr var vithet ingen uttrycklig identitet, utan snarare något som underförstått ingick i hävdandet av rasmässig överlägsenhet. På artonhundratalet var det inte många som betraktade vita som en enda, homogen grupp. Rasisterna framhöll inte i första hand sin vithet utan andra gruppers underlägsenhet, och där ingick ofta ”vita” grupper, till exempel irländare, sydeuropéer, katoliker, judar, arbetarklassen och fattiga på landsbygden. Många upplevde rasskillnaden mellan saxare och kelter, eller mellan arbetarklassen och medelklassen, lika starkt som skillnaden mellan svarta och vita upplevs i dag.
Det var först på nittonhundratalet som den vita identiteten kom att spela en mer betydelsefull roll i politiken. Den politiska demokratins inträde och arbetarklassens växande kamp bidrog till att förvandla språket om ras och göra vithet till en allt viktigare kategori. I de amerikanska Sydstaterna infördes till exempel kring sekelskiftet så kallade Jim Crow-lagar, som påbjöd rassegregering på offentliga platser, bland annat i kollektivtrafiken, i parker och på restauranger – ett sätt att skapa splittring mellan svarta och vita arbetare. I kölvattnet av den ekonomiska depressionen på 1890-talet hade arbetarna, både svarta och vita, gått samman och skapat ”fusionspartier” som protesterade mot såväl orättvisor grundade på ras som ekonomisk ojämlikhet. Målet var, för att citera en anhängare, att slå vakt om ”friheten för arbetande människor, både vita och svarta”. Syftet med Jim Crow-lagarna var att slå sönder den gemensamma kampen, och att förmå fattiga vita att bortse från klassorättvisor till förmån för den vita identiteten och tycka att det var mellan raserna som den verkliga skiljelinjen gick.
Under efterkrigstiden förändrades samhällets förhållande till rasskillnader helt. I efterdyningarna av nazismen och Förintelsen blev det mycket mindre accepterat med öppen rasism. I synnerhet från 1960-talet och framåt blev ställningstagandet för jämlikhet mellan raser fast förankrat, och allmänhetens inställning förändrades långsamt.
Vår tids uttryck för vit identitet utspelar sig inte mot en fond bestående av samhällen där föreställningar om rashierarkier är allmänt vedertagna och rasdiskriminering anses vara nödvändigt och rätt, så som det var för hundra år sedan, utan samhällen där etnisk jämlikhet och likabehandling är något allmänt vedertaget. Det är uppenbart att det fortfarande finns rasism – det syns i allt från andelen afroamerikaner i amerikanska fängelser till de fysiska angreppen på flyktingar i Europa. Men i västerländska samhällen är principen om likabehandling av människor oavsett ras och etnisk bakgrund i stort sett vedertagen.
I dag är hävdandet av en vit identitet sällan grundat i en känsla av rasmässig överlägsenhet, utan snarare i en upplevelse av förlorad makt och inflytande och en offerstatus. Vissa delar av den vita arbetarklassen, på båda sidor om Atlanten, är särskilt benägna att betrakta sig som offer på grund av sin ras. Undersökningar som gjordes av den amerikanska forskningsorganisationen Public Religion Research Institute vid presidentvalet 2016 visade att 65 % av alla vita amerikaner ur arbetarklassen anser att den amerikanska kulturen och livsstilen har förfallit sedan 1950-talet. Nästan hälften tycker att ”allt har förändrats så mycket att jag ofta känner mig som en främling i mitt eget land”. Över hälften (52 %) anser att diskriminering av vita har blivit ett lika stort problem som diskriminering av svarta och andra minoriteter.
För människor i många grupper i arbetarklassen är försvaret av en vit identitet ett sätt att ge uttryck för en mer allmän känsla av maktlöshet. Under de senaste årtiondena har delar av arbetarklassen förlorat både ekonomisk och politisk makt. De traditionella industrierna är borta, och de nya arbetstillfällen som finns är generellt sett mycket mer otrygga – ofta har de formen av egenföretagande eller ingår i uppdragsekonomin. Samhället har blivit mer splittrat. Fackföreningarnas makt har minskat. Samtidigt har Demokraterna, precis som de socialdemokratiska partierna i Europa, klippt banden till sina gamla väljargrupper. De sätt att organisera sig som en gång i tiden erbjöd människor i arbetarklassen identitet, solidaritet, till och med värdighet, finns inte längre. Allt detta har lett till att många är arga, känner att de saknar talan, att de är övergivna av politikerna och inte har något med etablissemangets institutioner och kultur att göra.
Arbetarklassens marginalisering har haft ekonomiska och politiska orsaker. Men många har kommit att betrakta det som i första hand en kulturell förlust. Urholkningen av arbetarklassens ekonomiska och politiska makt har i sig bidragit till att skymma samhällsproblemens ekonomiska och politiska rötter.
Samtidigt har kultur och identitet i allt högre grad blivit de viktigaste redskapen för att förstå vår plats i samhället. I takt med att arbetarrörelsens inflytande har minskat och de bredare samhällskonflikterna mattats av har ”solidaritet” för många människor blivit något som inte definieras i politiska termer – som kollektivt handlande för att sträva efter ett visst politiskt ideal – utan mycket snävare, utifrån gruppidentitet. Många inom vänstern har anammat den typen av identitetspolitik som ett verktyg för att skapa ett mer jämlikt, inkluderande samhälle. Men den har också berett vägen för den vita identitetens återkomst.
Eftersom arbetarklassen har förlorat sina traditionella kanaler för att vädra missnöje, och eftersom klasspolitik knappast är meningsfull i vår tid, har många arbetarklassväljare tillgripit sin rasidentitet och sin kulturella identitet som uttrycksmedel. Om muslimer och svarta kan vara stolta över sin identitet och lyfta fram den, menar de, varför skulle inte vita också kunna göra det?
När klassidentitet börjar ses som en kulturell egenskap, kommer de som betraktas som kulturellt annorlunda ofta att uppfattas som ett hot. Därav det växande hatet mot invandrare, muslimer och svarta. En av följderna av att identitetspolitiken har blivit så etablerad är att den på båda sidorna om Atlanten har gjort det möjligt för rasismen att uppträda i en ny skepnad, nämligen som vit identitetspolitik.
Den vita identitetspolitikens framväxt är en produkt av samhällen där det inte längre existerar några progressiva former av solidaritet och där snäva föreställningar om ras och identitet i allt högre grad har blivit det enda språket för att beskriva samhällsproblem och tillhörighet. Hur vi ska kunna återskapa en känsla av solidaritet som bygger på mer allmängiltiga politiska ståndpunkter i stället för snäva identiteter – det är den stora utmaningen som vi står inför.
Översättning: Helena Hansson.
