"Vad gör man i väntan på apokalypsen?" Det frågar sig programledaren och journalisten Hanna Hellquist i sitt Vinter i P1-program.
Hon berättar att hennes egen respons på klimathotet är att paralyseras. Hon har nämligen svårt för att hantera det långsiktiga. Som jämförelse använder hon en relation.
Hanna Hellquist säger att hon har svårt att föreställa sig hur hon skulle kunna hålla ihop med en man under en längre tid. Lättare har hon att se en potentiell skilsmässa. Hon kan tydligt måla upp framför sig hur mannen skulle komma hem och berätta att han "kärat ner sig i en kollega". Hur prylar ska delas upp, lägenhet säljas och barn flytta veckovis mellan föräldrarna.
Hon förklarar att hennes mamma fungerar på rakt motsatt vis. Att hon i mötet med hemska nyheter fortfarande kan planera inköpslistan för besöket i matbutiken i Grums.
Även om ämnet är tydligt och programmet sys ihop på slutet när Hanna Hellquist förklarar hur hon ska försöka ändra sitt beteende, blir det spretigt.
Vi färdas mellan bränderna i Trängslet, DN-krönikor, renoveringar i Stockholm och försök att sälja Dux-soffor från Tanzania. Exemplen och utvikningarna gör det en aning svårt att hänga med i vart historien barkar.
Samtidigt spelar det mindre roll. Hanna Hellquist är nämligen oerhört charmig. Hennes anekdoter är rappa och kreativa, ofta med fyndiga lustigheter. Därtill har hon ett utsökt musikval. Det är väl förstås rejält subjektivt vad som är bra musik, men det verkar som att hon har ansträngt sig för att välja intressanta låtar. Det bjuds på gammalt och nytt, smalt och brett.
Det är oklart om Hanna Hellquists vinterprat kommer få många att ändra sitt miljöbeteende, däremot kommer nog de flesta ha en trevlig tid när de lyssnar.
