Jack, det var namnet hennes pappa ville ge henne. Det hade dugt till honom så varför inte till dottern? En flicka som döps till Jack, resonerade han, tvingas bli stark, måste göra väsen av sig. Och så blev det. Dottern växte upp och blev en av USA:s viktigaste barn- och ungdomsboksförfattare, även om mamma lyckades få igenom kompromissen Jacqueline där på sjukhuset 1963, då medborgarrättsrörelsen var i färd med att omforma det amerikanska samhället.
LÄS MER:Jacqueline Woodson vill väcka dig
Fram tills hon blev årets ALMA-pristagare var dock Jacqueline Woodson förvånansvärt okänd i Sverige trots att hon är översatt till ett tiotal språk och i ett par decennier tilldelats prestigefulla priser, däribland National Book Award för den självbiografiska Brown girl dreaming (2014). Nu blir det glädjande nog ändring på detta. Natur och kultur har köpt rättigheterna och förhoppningsvis kommer många av de mer än trettio böckerna att tolkas till svenska.
Skarpa gränser
De flesta av Woodsons berättelser utspelar sig i New York, ofta i Brooklyn, där hon bott ända sedan tidig barndom då familjen flyttade från det av rasism inpyrda South Carolina. I Brown girl dreaming berättar hon på sångbar blankvers om pendelrörelsen mellan sommarloven i Södern, där mormodern fortfarande tyckte att det var säkrast att sätta sig längst bak i bussen, och det tolerantare New York. Men även i den mångkulturella metropolen gjordes det skillnad utifrån hudfärg och Jacqueline och hennes syskon korsade aldrig en viss gata i grannskapet för på andra sidan bodde det vita människor.
Den här skarpa gränsdragningen är ett återkommande tema i Woodsons författarskap. En gränslinje hon gestaltar både som en mental realitet och som en fysiskt påtaglig vardagsverklighet. Ett energikrävande och förkvävande grundackord i många afroamerikanska barns liv, som inskränker rörelsefriheten i stadens yttre geografi såväl som den egna kroppens rörelsemönster. En svart pojke eller man gör klokast i att aldrig springa, i vart fall inte i stadsdelar där det finns vita. Problematiken som lett fram till Black lives matter-rörelsen går som en underström genom böcker som den moderna Romeo och Julia-berättelsen If you come softly (1998) och After Tupac and D Foster (2008).
Litar på sina läsare
Woodson betror sina unga läsare om att kunna hantera detaljerade skildringar av rasism, drogmissbruk, gängkriminalitet och tonårsgraviditeter. Hon väjer inte, förminskar inte, slätar inte över. Allt är rakt och ärligt berättat, med värme och intensivt engagemang. Oftast tillhör rösten en flicka som betraktar sig själv och sin närmaste omgivning där mödrarna spelar en framträdande roll som förmedlare av ett kulturellt och inte sällan politiskt kapital.
LÄS MER:Almapriset till Jacqueline Woodson
Den utsatthet som är så framträdande hos Woodson – som främst handlar om ras, men också om kön, sexuell läggning och klass – skapar inte bara frustration utan föder också styrka, klarsynthet och gemenskap. I en roman som Miracle's boys (2000) får vi stifta bekantskap med tre föräldralösa bröder som tillsammans försöker hitta vägar framåt, trots att fattigdom och traumatiska händelser gör att de upplever det som att de ständigt bär omkring på "en apa på ryggen". I After Tupac and D Foster är det tre flickor som finner varandra i en omvälvande vänskap som öppnar nya horisonter.
Jacqueline Woodsons språk är ett sensibelt instrument som melodiskt frammanar enskilda individers personligheter samtidigt som det återspeglar en afroamerikansk sociolekt – ett kondenserat, uttrycksfullt och svåröversatt idiom som blir tydligast i dialogerna.
Stad och natur
Även om språket främst är förankrat i ett urbant landskap använder sig författaren flitigt av naturens skiftningar för att understryka avgörande förändringar i personernas liv och känslomässiga utveckling. Som i bilderboken Pecan pie baby (2010), underbart illustrerad av Sophie Blackall, där en flickas motvilliga väntan på ett småsyskon ges en klangbotten i årstidernas växling. Ensambarnets aversioner mot nykomlingen tillåts blomma ut och när mamman säger att bäbin antagligen kommer lagom till den första snön hoppas flickan i hemlighet på en mild vinter.
En av Jacqueline Woodsons litterära förebilder, Toni Morrison, har hävdat att "frihetens uppgift är att frigöra någon annan". Detta är en central tanke i Woodsons författarskap där frihet och fångenskap problematiseras utifrån en afroamerikansk erfarenhet. En mycket specifik erfarenhet som får en allmänmänsklig och existentiell räckvidd genom författarens högt utvecklade förmåga att tilltala varje läsare personligen.
