Förr stod jag ofta och såg ut genom fönstret i vardagsrummet, men de senaste åren har jag gjort det mer och mer sällan. Jag har inte tänkt på det förrän nu. Precis nu. Och det är ju inte så viktigt om jag står och ser ut genom fönstret eller inte. Men förr i tiden hade jag i alla fall för vana att stå och se ut genom fönstret. Det är heller inte viktigt att jag sätter mig på stolen vid fönstret mer och mer sällan. Och varför skulle jag nu göra det, nu när jag har slutat att se ut genom fönstret? Jag tror förresten att jag slutade se ut genom fönstret en dag när min syster sa till mig att står du där och ser ut genom fönstret nu igen? Jag hade aldrig tänkt på att jag gjorde det så ofta innan min syster sa det till mig. Eller, sa hon, du står inte och ser ut genom fönstret, du sitter och ser ut genom fönstret, sa hon. Och så fort det blev sagt, ja så var det plötsligt sant. Sanningen var att jag ofta satt och såg ut genom fönstret. För när jag tänkte efter så satt jag ju ofta och såg ut genom fönstret, men jag hade bara inte varit medveten om det. Och när jag i förstone började tänka på att jag ofta satt och såg ut genom fönstret, ja då ville jag inte göra det längre. Jag ville inte sitta och titta ut genom fönstret längre. Varenda gång jag precis ska till att sätta mig framför fönstret för att titta ut, ja då hör jag min systers röst säga att ska du nu sitta och glo ut genom fönstret igen? Vad är det du glor på, det sa hon i alla fall. Eller kanske sa hon det. Kanske sa hon snarare, vad är det du tittar på? Hon sa kanske att jag alltid stod, eller satt då, och tittade ut genom fönstret? Det är egendomligt, egentligen, att när nåt sånt en gång först blir sagt, ja då går det aldrig att glömma igen. I alla fall klarar inte jag av att glömma nåt sånt när det en gång blivit sagt. Det sätter sig fast i minnet. Så varje gång jag tänker att nu ska jag sätta mig på stolen där vid fönstret för att titta ut, ja då hör jag min systers röst, precis vad hon sa, det är jag osäker på. Men rösten och det som fanns i den, det är jag inte osäker på. Jag vet inte vilka ord jag ska använda för att beskriva den, ja hennes röst alltså, säga vad hon la i det hon sa. Kanske menade hon, med att säga det, att jag var en dårfink? Kanske blev hon bara tvärirriterad på mig? Kanske var det nåt annat än mig hon var irriterad på och så sa hon nåt irriterat till mig, eftersom jag råkade vara i närheten? Eller kanske är jag en dårfink, inte bara i hennes ögon, men i andras också? Jag är väl det. Fast ändå har jag inte tänkt på det innan, inte innan min syster sa det där om att titta ut genom fönstret, att jag alltid gjorde det. Först då började jag tänka att jag kanske är en dårfink. Eller i alla fall att jag blir sedd som en dårfink. Men om jag blir sedd som en dårfink så är det inte så mycket jag kan göra åt det. Och det plågar mig väl egentligen inte heller, men att min syster sa att jag jämt tittade ut genom fönstret, att jag alltid gjorde det, ja det gör mig ont, för jag har i varje fall slutat med att sätta mig där på stolen för att titta ut genom fönstret. Och på ett eller annat vis skänkte mig detta att titta ut genom fönstret glädje, eller glädje är väl fel ord, men eftersom jag gjorde det så ofta måste jag ju i alla fall ha tyckt om att göra det. Inte vet jag. Och sånt där är det kanske inte heller så lätt att veta, eftersom det har med så mycket annat att göra. Men nu, i stället för den ro jag kände förut när jag tänkte att jag skulle sätta mig och titta ut genom fönstret, ja jag kan väl kalla det ro, känner jag oro när tanken på att sätta mig på stolen och titta ut genom fönstret kommer för mig. Då hör jag min systers röst, irritationen i hennes röst, och i stället för att sätta mig i stolen och titta ut genom fönstret lägger jag mig ner på soffan och tänker på varför min syster inte tyckte om att jag satt där på stolen och såg ut genom fönstret. Så har det blivit.
Översättning: Ragnar Strömberg
Novellen ”Fönstret” är från 2020 och hämtad ur samlingsvolymen ”Prosa 2” på Bokförlaget Atlas
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Stor glädje i kulturvärlden över Nobelpriset till Fosse
LÄS MER:Recension: ”Jag är en annan. Septologin III-V” av Jon Fosse
LÄS MER:Jon Fosse: ”Alkoholen styrde mig”
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
