Anders Holmer debuterade häromåret med den situationskomiska och språkligt ekvilibristiska bilderboken Allting händer. Varje uppslag skildrade en värld för sig, där handlingen kunde röra sig om allt från kris i ett restaurangkök till en orgie i kleptomani. Det fanns en väldig fart och fläkt över de rimmade sidorna, som trots tvära miljöbyten och innehåll ändå kändes som en sammanhängande historia.
Den nya boken, Regn, är ordnad på samma sätt; olika miljöer, djur och människor på varje uppslag, med förbindelselänken att regn i olika former – snöglopp, blomblad, sandkorn, ösregn – faller över alla.
Men förutom detta, och den finurligt finstämda bildstilen, delvis besläktad med Eva Lindströms, är det inte mycket som är sig likt. Anders Holmer lyckas variera sig stort både text- och innehållsmässigt. Regn innehåller också den många lager av humor, men komiken är subtil och finns att suga upp mellan raderna av allvar och eftertanke.
Raderna är också något för sig; det är nämligen haikuformen Holmer valt att använda i denna bok. Fem, sju, fem, och vips vet vi en hel del om hur det känns att vandra under fallande körsbärsblom i Japan och inte orka vara sur på sin kompis längre. Eller att gå över en tunn och svajig hängbro över en klippig avgrund när det blixtrar till på den grågula himlen:
”Tappar en tidning
den landar först i morgon
gamla nyheter”
De här kortfattade texterna, formulerade som både dråpliga och poetiska telegram, får mig att tänka på Leif Nylén, som gick bort häromåret. Hans tunna diktsamling Månaderna från 2001 är ett metaforiskt litet mästerverk, där årstiderna målas upp med innehållsrika, snabba penseldrag. Holmer är konkretare, men har något av samma tonfall.
Min favorit är nog ändå när hästar dundrar fram över den med strävsamma blommor och växter glest bevuxna mongoliska stäppen. På några av hästarna sitter det barn. Under marken, en mullvad. Plötsligt ringer farmor!
