Utanför poeten Hafez grav i Shiraz sitter en man med en gul undulat på armen. I knät en ask färggranna kort på vars baksidor sirligt textats mångtydiga ghaseler, den klassiska diktformen inom islamisk poesi bestående av serier med tvåradiga strofer.
Låt fågeln välja ett kort i bunten åt dig och ta del av Hafez visdom, uppmanar mannen mig underfundigt. Jag nickar och efter benäget bistånd drar undulaten fram ett kort med en skön dam som spelar oud, persisk luta, framför några cypresser. Baksidestexten är mindre uppenbar och mina försök att dechiffrera den blir därefter: ”Jag tvättade gårdsplanen i ögats tempel. Till vilken nytta?”
Fundersam fortsätter jag fram till graven där det står flera människor, främst unga. En kvinna lägger handen på sarkofagen, viskar några ord, och strax därefter gör en äldre man detsamma. Trots att det gått över sexhundra år sedan han dog är Hafez otroligt populär här i Iran. Hans dubbelbottnade dikter till vinets lov och övertygelsen att paradiset finns inom oss – samt utfallen mot offentligt hyckleri, särskilt i religionen namn – gjorde honom sällsynt populär och hans dragningskraft är obruten. För, det är tanken, i livets alla skeenden finns något passande citat ur hans ”Divan” att ta fasta på.
Hafez sufiska fritänkande har inte fått stå oemotsagd. Redan under sin livstid råkade han i onåd och det påstås att han mördades sedan en fatwa utfärdats mot honom. Kanske var det så. Och kanske stämmer det också att han därefter förnekades en anständig begravning på grund av sin kätterska filosofi. Det hävdas emellertid att vännerna tog honom i försvar och föreslog att hans egen ”Divan” skulle fälla utslaget – och så fick det bli. Boken öppnades på måfå just vid en passage där Hafez skriver att han ”sätter sitt hopp till Guds barmhärtighet”. Därmed ansågs ärendet löst. Det blev en hedersam begravning och samtidigt inledningen på den månghundraåriga traditionen att beundrare – undulater och andra – slumpmässigt söker vägledning hos poeten vars mångtydiga svar omöjliggör all tänkbar fundamentalism.
För, det är tanken, i livets alla skeenden finns något passande citat ur hans ”Divan” att ta fasta på.
Jag befinner mig i Shiraz för att delta i en svensk-iransk botanikexpedition till Zagrosbergen. Syftet är att söka efter dionysosvivor vilka närmast är släkt med våra gullvivor. Fast dionysosvivorna är betydligt extremare; de växer kuddlikt i branta, ofta lodräta kalkberg i främst Iran och Afghanistan. Det allt varmare klimatet driver dem ständigt uppåt längs klippväggarna vilket är en lika smart som självklar överlevnadsstrategi. Fast det finns naturligtvis en hake, för när de nått toppen har de inte längre någonstans att ta vägen. Ett öde de för övrigt, om än på olika vis, delar med allt fler här på jorden.
Expeditionens mål är att kartlägga vilka arter som finns – utan sådan grundläggande kunskap är allt naturskyddsarbete omöjligt – samt insamla växtmaterial för odling i specialiserade botaniska trädgårdar. Det senare till gagn för forskning och inte minst intresserade besökare vilka kanske aldrig kan uppleva de väldoftande, gula eller violetta blomkuddarna i Centralasiens svårtillgängligaste berg.
”Schiraz är utan tvifvel Persiens vackraste stad. Vinet är vida berömdt såsom det bästa i Persien; det är sött, men hetsigt och rusande”. Det är forskningsresenären Sven Hedin som skriver och året är 1887. Man tänker nog i första hand på Hedin som utforskare av Mongoliets och Tibets inre, men han gjorde flera resor i Iran, eller Persien som han sade. Han var oerhört förtjust i landet och dess folk och torde dessutom ha varit den förste svensk som försökte sig på att översätta Hafez mångtydiga poesi. Orientens Bellman kallade Hedin honom.
Svårt är det inte att hålla med Sven Hedin, Shiraz är en fin stad omgärdad som den är av Zagrosbergen.
Svårt är det inte att hålla med Sven Hedin, Shiraz är en fin stad omgärdad som den är av Zagrosbergen. Svårare då med vinet; här står nämligen inget vin att finna och i synnerhet sedan den islamiska revolutionen för drygt fyrtio år sedan är allt vindrickande strängeligen förbjudet. Fast när vi lämnar Shiraz noterar jag vinodlingar lite varstans i landskapet. Jag frågar en av mina iranska vänner om det månne är kärlek till russin som är skälet. Han skrattar högt och påpekar att Iran är ett mångtydigt land, varefter han tillägger att det naturligtvis dricks vin, gott vin dessutom, men i hemmen utom synhåll från revolutionsgardisternas vaksamma blickar.
Vi är nu på väg in i Zagrosbergen som norr om Persiska viken sträcker sig i nordvästlig riktning bortåt hundra mil mot Irak. Parallella kedjor löper genom området vilket gör det till en komplicerad utmaning att utforska alla tänkbara växtplatser för gäckande dionysosvivor.
Expeditionen som är utsänd av Botaniska trädgården i Göteborg sker i nära samarbete med universitet i Teheran och förberedelserna, inte minst kartstudier, har pågått länge. Botanisterna Iraj Mehregan från Teheran samt Magnus Lidén och Stina Weststrand från Botaniska trädgården i Göteborg hoppas dels nå områden som tidigare aldrig utforskats, dels undersöka sanningshalten i sekelgamla uppgifter. Lidén arbetar samtidigt med en vetenskaplig monografi över släktet Dionysia, alltså dionysosvivorna. Något som underlättas av att Botaniska i Göteborg, tack vare skickliga trädgårdsmästare, hyser en av de finaste odlingarna i världen av de notoriskt svårförökade vivorna.
Med hjälp av två starka terrängbilar tar vi oss på slingrande stigar upp i bergen, men snart nog är det vandring och klättring som gäller. Somliga klätterförsök ger resultat nästan direkt, andra suger musten ur en utan att något intressant behagar visa sig. Flera gånger försöker vi nå klippsidorna från olika sidor av massiven, men överraskas vid ett tillfälle av mörkret. I brist på lämplig tältplats erbjuds vi slutligen att rulla ut sovsäckarna i en moské – mot löftet att vi är borta före gryningen.
I brist på lämplig tältplats erbjuds vi slutligen att rulla ut sovsäckarna i en moské – mot löftet att vi är borta före gryningen.
Expeditionen sicksackar genom Zagrosbergen; ena dagen befinner vi oss på vilda högplatåer, andra dagar i utkanten av bergsbyar. Ett par kvällar slår vi läger i den alpina, delvis snötäckta regionen, mitt bland ängar med praktfulla kejsarkronor, tidlösor och tulpaner. Överraskande ofta stöter vi på folk som är ute och samlar örter och lökväxter; bergsborna känner floran väl, åtminstone den ätbara. När vi efter någon vecka söker oss till norra sidan av bergen går hjullagret i ena bilen sönder och vi tvingas vända. Då uppenbarar sig en gammal man ridande på åsna med sidoväskorna fullproppade av grönt. Mandani Amiri heter han och talar med en gammaldags farsidialekt som får de iranska deltagarna i expeditionen att spetsa öronen.
Det visar sig att Mandani Amiri är trädgårdsmästare med ansvar för högt belägna äppelodlingar i bergen. Någon paradisisk tillvaro är det emellertid inte tal om efter vad jag kan begripa, för han berättar sorgset att två vänner nyligen omkommit sedan de överraskats av en nyvaken björn däruppe. När han inser vår belägenhet erbjuder han sig att ta oss till högre höjder med sin urgamla flakbil som, fantastiskt nog, lyckas klättra en god bit upp på berget. Väl där fortsätter sökandet – och många svettiga timmar senare träffas vi åter nere i dalen och konstaterar att vi upptäckt en för vetenskapen ny art Dionysia. Vilken senare ska följas av fler.
Att naturen är på kollisionskurs med utvecklingen märks tydligt även här. De sällsynta dionysosvivorna lär dåligt klara det varmare klimatet, och vildfloran i övrigt pressas av torka och ökande betestryck. Krypande buskar med otäcka törnen tillhörande släktet Astragalus breder därför ut sig där det fordom växte en betydligt mer varierad, men mindre betestålig flora. Orsaken är att djuren blir fler i takt med att befolkningen och dess krav ständigt växer. Varje dag träffar vi herdar som driver sina får och getter norrut genom Zagrosbergen från slättlanden norr om Persiska viken. Transhumance kallas denna säsongsvisa flytt av djur mellan olika betesmarker – marker vilka för varje år utarmas i takt med att hjordarna blir större och hettan tilltar.
Varje dag träffar vi herdar som driver sina får och getter norrut genom Zagrosbergen från slättlanden norr om Persiska viken.
Botaniska trädgården i Göteborg har bedrivit expeditioner i ett sekel, vilket skiljer den från motsvarande trädgårdar i Norden. I en föränderlig värld bör det betraktas som en viktig verksamhet och det pågående samarbetet mellan Göteborg och Teheran understryker med all önskvärd tydlighet vikten av att med gemensamma krafter utforska floran och verka för dess bevarande.
Så försvinner Zagrosbergen i söder. Färden fortsätter norrut mot Teheran via den stora öknen Dasht-e-Kavir, och en kväll några dagar senare är tälten uppslagna mellan höga sanddyner. Ett radikalt scenbyte: långt borta är nu myllret av bilar, moskéernas bländande färgprakt och alla martyrer och mullor vilka ständigt stirrar strängt på en från oräkneliga affischer över hela landet.
Jag klättrar upp för en hög dyn och blickar ut över landskapet. Några enpuckliga kameler strövar tyst förbi nedanför. Allt är stilla. Avlägset tycker jag mig dock höra en svag susning, men kanhända är det bara inbillning. Fast det får mig att minnas den gamla frågan och trätoämnet om huruvida öknen sjunger. Sven Hedin var nog svaret på spåret när han just här i Dasht-e-Kavir för länge sedan funderade över saken: ”I solnedgången, då temperaturen hastigt sjunker, tycker man sig höra ett svagt ringande eller susande ljud från dynerna, möjligen den samfällda ton, som uppkommer, då myriader sandkorn afkylas och skrapa mot hvarandra”. Säkert är det en förklaring Hafez uppskattat.
Läs fler texter av Torgny Nordin:
LÄS MER:På Grönland är klimathotet redan verklighet
LÄS MER:Världens värsta resa gick till Sydpolen
LÄS MER:I vassen väntar en självlysande fågel
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev!
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv. För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
