Den 28 maj 1999 rånade tre tungt beväpnade män Östgöta enskilda bank i Kisa. Under jakten som följde mördade de två poliser. En av rånarna hette Tony Olsson och hade fram till dagen före mordet varit del av Lars Noréns pjäs ”7:3” tillsammans med två andra intagna på Tidaholmsanstalten. Pjäsen hade redan väckt häftig debatt eftersom Olsson och en annan av fångarna, Mats Nilsson, fick ge uttryck för sina nazistiska åsikter på scen.
Det var inte första gången fångar hade släppts ut för att spela teater. I april 1986 kom fem Kumlainterner till Göteborgs stadsteater för att spela ”I väntan på Godot”. Men innan ridån gick upp hade fyra av dem rymt. Vad som egentligen hände – och varför – kan man nu höra i podcasten ”Rymningen från Stadsteatern” från GP Dokumentär.
Det går tydliga trådar mellan de här två teaterprojekten. Interner belagda med paragrafen 7:3 i kriminalvårdslagen, som användes för att markera särskilt rymningsbenägna fångar. Entusiastiska teatermänniskor. En kriminalvård som tycktes förlora greppet.
Vid rymningen 1986 kom ingen utomstående till skada. Men i maj 1999 stod ett chockat Sverige med frågan: hade teaterprojektet på något sätt möjliggjort brotten som följde?
Nu har samtalet väckts till liv igen, inte minst på grund av SVT:s filmatisering av Elisabeth Åsbrinks bok ”Smärtpunkten”. Hon beskriver vägen fram till morden som en klassisk tragedi.
– Det går raka vägen åt helvete och publiken kan se det, men aktörerna inne i tragedin kan inte se det.
Det finns två spår som hon är noggrann med att hålla isär. Det första är själva pjäsen och reaktionerna den gav upphov till.
Det började med att Birgitta Palme, tidigare chef på Stadsteatern i Göteborg, fick i uppdrag att driva en teatercirkel på Tidaholmsanstalten. Medverkande var Militärligans ledare Carl Thunberg, samt de uttalade nazisterna Mats Nilsson och Tony Olsson. De kontaktade Lars Norén som då arbetade Riksteatern tillsammans med producenten Isa Stenberg. De båda blev ansvariga för projektet som kom att kallas ”7:3”, efter paragrafen i kriminalvårdslagen som markerade särskilt rymningsbenägna fångar – vilket alla de tre medverkande internerna till en början ansågs vara.
”Ska teatern vara den enda platsen i samhället där man inte talar om det här?”
Pjäsen skrevs som en metaberättelse utifrån samtalen Norén hade med de intagna. Reine Brynolfsson togs in för att spela regissören John, alltså Lars Norén själv, medan de tre intagna spelade sig själva. De berättade om sina uppväxter och sina brott. Och i Tony Olssons och Mats Nilssons fall – sin nationalsocialistiska ideologi och antisemitism.
– Lars Norén ville uppnå ett samtal om vad vi gör med dem som begår brott. Vad gör vi med de som är antidemokrater i ett demokratiskt samhälle? Ska vi stöta bort dem? Eller ska vi öppna ett samtal? Han sa till mig: ”De finns ju på våra gator. Varför ska vi då inte kunna se dem på teatern? Ska teatern vara den enda platsen i samhället där man inte talar om det här?” Det är en bra poäng, säger Elisabeth Åsbrink.
Från början var pjäsen inte tänkt att spelas utanför fängelset, men i processen började de inblandade tycka att det de fick fram var för bra, för meningsfullt, för att inte visas. Premiären var i Folkets hus i Umeå den 6 februari 1999, därefter fortsatte pjäsen spelas på Riksteaterns egen scen i Hallunda. Reaktionerna var häftiga. Många tyckte att Norén var ansvarslös, att rollfiguren John i pjäsen var för undfallande.
Lars Norén har i intervjuer sagt att det enda han ångrar är att pjäsen togs utanför fängelset murar. I övrigt var nazismen en del av det mänskliga mörkret som han ville undersöka. Han hyste inga förhoppningar om att pjäsen skulle vara någon slags rehabilitering. Kriminalvården hade svårare att hantera de intagnas ideologiska övertygelse, menar Elisabeth Åsbrink.
– Kriminalvården tyckte att projektet var bra för de ville få nazisterna mindre nazistiska, och de hade absolut ingen aning om hur man gör det. De var inte vana vid ideologisk brottslighet. Nu är vi mycket mer vana vid folk som drivs av olika extrema idéer eller religiösa idéer, men då hade kriminalvården noll koll.
Det innebar bland annat att Tony Olsson obehindrat kunde brevväxla med Jackie Arklöv och Andreas Axelsson på utsidan, och med dem lägga upp planer för en nazistisk terrorcell som skulle finansieras genom rån. Ingen personal på fängelset läste breven.
Barnen vars pappor mördades kämpar med det här fortfarande.
Det är också det andra spåret i tragedin. De tre intagna fick permission för att delta i pjäsen. Men de började också få obevakade permissioner utöver det, eftersom deras straff närmade sig sina slut. Tony Olsson använde dessa till att stjäla bilar och begå rån tillsammans med Jackie Arklöv och Andreas Axelsson. Han angav teaterproducenten Isa Stenbergs hem som vistelseadress, men ingen kontrollerade att han befann sig där.
– Jag gick väldigt långt för att ta reda på om teaterprojektet hjälpte dem att få vanliga permissioner. Och jag har inte funnit någonting som bekräftar det, säger Elisabeth Åsbrink.
Dagen efter den sista föreställningen hade Tony Olsson fått permission för att gå på en Metallicakonsert tillsammans med Mats Nilsson och Lars Norén. I stället packade han, Jackie Arklöv och Andreas Axelsson en stulen Saab 9 000 full med handgranater och skjutvapen. De rånade Östgöta enskilda bank i Kisa och kom därifrån med över 2,5 miljoner kronor. De två poliserna Robert Karlström och Olle Borén tog upp jakten.
Efter en vägkrök stannade rånarna sin bil och riktade vapnen mot polisbilen. De två poliserna avrättades slutligen med sina egna tjänstevapen. Alla tre rånarna dömdes för morden, men Jackie Arklöv har senare erkänt att det var han som avlossade de dödande skotten. I dag är han den enda av de tre rånarna som fortfarande sitter fängslad.
Debatten om teaterns roll i händelserna har ändrat karaktär och få lägger i dag ansvaret på Lars Norén. Elisabeth Åsbrink anser att det är två olika händelser – parallella, men skilda åt. Men själva brotten, polismorden, är fortfarande ett öppet sår.
– Jag har nära kontakt med några utav brottsoffren, och för dem är det i allra största grad öppna sår. Barnen vars pappor mördades kämpar med det här fortfarande.
LÄS MER:Såren från Malexander är inte läkta
LÄS MER:GP Dokumentär: Rymningen från Stadsteatern
LÄS MER:Samtalet om ”7:3” bygger på ren rappakalja
