När jag ser nyhetsnotisen från SVT får jag déjà vu. ”Ny studie: Giftiga metaller kan finnas i populära tamponger”. Det känns som att jag har läst det förut, men nej. Länge har det spekulerats kring eventuella hälsorisker med tamponger, men det här visar sig vara den första studien som faktiskt undersökt saken. Någonsin.
Studien är framtagen av forskare på Berkeley universitet, som har testat 30 tamponger av 14 olika märken från EU, USA och Storbritannien. Samtliga innehöll farliga metaller, så som arsenik och bly. Metaller som i sig kan öka risken för bland annat cancer och infertilitet.
Forskare var dock snabba med att klargöra att studiens resultat bör tas med en nypa salt. Studien har inte undersökt hälsorisker, och de metallnivåer som påvisats var väldigt låga, långt under riktmärket för dagligt intag. Små mängder av dessa metaller kan exempelvis upptäckas i dricksvatten. Inget att oroa sig över än så länge, alltså.
Inga regleringar
Desto mer upprörande, rent av chockerande, var kemikalieinspektionens svar. De planerar i nuläget inte att göra någon typ av tillsyn på tamponger. ”Eftersom det inte finns regler finns inga gränsvärden att jämföra med”, enligt kommentar till SVT. Jag läser att det varken finns regleringar eller standardiseringar för hur mensskydd ska tillverkas. Plåster man sätter på hud är mer reglerade än vad tamponger man stoppar i underlivet är.
För tio år sedan hade kanske feminister rasat. Det hade skapats namninsamlingar för mer grundliga undersökningar av mensskydd och anordnats föreläsningsserier. Någon form av reaktion, åtminstone. I dag är det väl knappt någon som bryr sig.
Jag tänker tillbaka på den tiden, menskonstens guldålder. När det begav sig, mitten av 2010-talet, såg vårt politiska klimat radikalt annorlunda ut. Feminism var fortfarande inne. Det var åren då mensens lyftes ur det privatas skamvrå, in i offentlighetens ljus. Vissa skulle säga att det trycktes rakt upp i våra ansikten. Samlingsutställningen ”Period pieces” här i Göteborg, en av de första konstutställningarna om mens, väckte stor uppståndelse. Liv Strömqvists menstruerande konståkerskor i Stockholms tunnelbana skapade, tillsammans med hennes sommarprat, debatt.
Feminism och mens blev töntigt
Menskonsten blev till slut en het potatis för politiker, och rörelsen annekterades och gjordes till en symbol för dålig, politiserad konst av högerpolitiker, framförallt Sverigedemokrater. Någonstans där grävdes menskonstens grav.
När jag gick på gymnasiet hade feminism blivit töntigt igen. Då var det nykonservatism som gällde. Debatten om huskvinnan, som lever än idag, var i full rullning och det var få som idealiserade Liv Strömqvist ‒ desto fler Anna Björklund och Moa Wallin från podden ”Della Q” som diskuterade bantning och eftersträvade en mer traditionell kvinnoroll.
När feminismen blev ocool var det mycket som kastades ut med badvattnet, däribland mensaktivismen. Dess politiska udd hade urvattnats och att prata om mens blev töntigt. Plakatigt.
Inte all menskonst var subversiv eller av hög verkshöjd. Men sammantaget tjänade den sitt syfte. I rörelsens grund fanns en positiv, progressiva strävan att göra upp med tabut som ombeslöt mensen, en gång för alla. Ett tabu som i sig bidragit till att mens och andra aspekter av den kvinnliga reproduktionen och hälsan nedprioriterats i forskning och ignorerats av politiker.
Tabut må, till stor del, vara lyft men problemen som sporrade menskonsten kvarstår. Att studien som lyfts av SVT är den första i sitt slag vittnar om det, tillsammans med kemikalieinspektionens svar och den totala bristen på regleringar av mensprodukter. Kvinnohälsa, som är en självklar del av folkhälsan, fortsätter att vara underforskat, underfinansierat, underprioriterat.
Lider du exempelvis av endometrios, som kan orsaka extrema smärtor och ofrivillig barnlöshet, kan det fortfarande ta ungefär 8 år innan du får rätt diagnos. Vestibulit, kraftiga underlivssmärtor, drabbar många men vetenskapligt belagda studier och behandling saknas. Forskning saknas också på läkemedel för svår PMS, eller PMDS, som jag själv lidit av sedan tidiga tonåren.
Bidrog till förändringar
I dag ihågkoms menskonsten, tråkigt nog, framför allt som en en kvarlämning av peak-woke och en utdaterat feminism. Eller som den symbol för vänstervriden identitetspolitik som stal strålkastarljuset från folklig kultur, som högern desperat ville göra den till.
Men vi får inte glömma att menskonsten trots allt bidrog till förändringar, små som stora. Mensblodet i Libresse-reklamen blev rött, i stället för blått. Företag, arbetsplatser och skolor började ha som kutym att erbjuda skydd för menstruerande personer på toaletter. Det skrevs pedagogiska barnböcker om mens. Organisation skapades som arbetar än i dag, om än mindre synligt, för en mer kunskapsbaserad syn på mens.
2019 förklarade Expressens kulturchef Victor Malm menskonsten död. Är det inte dags att vi nu uppvärderar den? Inte med förhoppningen att den ska vara lika gränsöverskridande som den först var, men med tron på att den kan fortsätta samtalet, expandera sig själv, bryta ny mark. Än finns det kunskapsluckor att fylla.
Det är inte kemikalieinspektionen vi ska skylla på, för den nonchalanta inställningen till reglering av mensprodukter. Det är givetvis politikerna som styr och som måste skjuta till pengar. 2019 använde Ebba Busch begreppet menskonst som en synonym för ”mindre viktiga frågor”, i kontrast till verkliga jämställdhetsfrågor. Låt oss hoppas på en menskonst, eller menskultur, som återigen kan visa att kvinnohälsa är folkhälsa, en ytterst viktig politisk fråga.
Läs mer på GP kultur:
LÄS MER:Därför kan AI bli lösningen på det identitetspolitiska tjafset
LÄS MER:2019 handlade om menskonst och kulturpolitik
LÄS MER:Varför läser inte män: ”Vi tycker om att uppleva saker"
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev:
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
