Lili Elbe var inte bara en av de första personerna att genomgå en könskorrigering, hon var också den första att skriva i en helt ny genre: den transsexuella självbiografin. Det är en genre som knyter samman berättandet med själva skapandet av jaget, länge den enda litterära genre som transpersoner hade tillgång till.
Men när det handlar om autofiktion, självbiografi och memoarer har queera röster alltid haft en stark ställning. Tänk bara på Jean Genet och Gertrude Stein, Walt Whitmans sång om sig själv eller succén för Lars Molins berättelser om sitt liv som tjuv och transperson, eller Jeanette Winterson och Edouard Louis.
Varför skriver man om sig själv, frågar litteraturforskaren Paul John Eakin i boken "Living autobiographically". För att försöka fånga ögonblicket där man blev den man är, menar han. Men vi är alltid ett steg efter oss själva, ett steg efter tillblivandet, och det ”jag” som man försöker fånga är till slut alltid en fiktion.
Lili Elbe, som egentligen hette Lili Elvenes, skrev sin självbiografi "Fra mand till kvinde: Lili Elbes bekendelser" under 1930 och 1931. Den publicerades postumt 1931, samma år som hon dog. Självbiografi, förresten? "Fra mand til kvinde" är en bok som löser upp gränserna mellan fiktion och fakta, biografi, självbiografi och roman. Det är berättelsen om att bli kvinna, nedtecknad mitt i själva den identitetsskapande processen.
Det är en påfallande litterär skildring, långt ifrån den kronologiskt ordnade memoar man kanske förväntat sig. I stället inleds den med en av hennes livs dramatiska höjdpunkter, den festkväll då Lili träffar läkaren som kommer att rädda henne och förvandlade henne till kvinna. Det är en litterärt skildrad scen, ovanligt nog för en självbiografi berättad i tredje person.
Fortsättningen blandar detta berättande i tredje person med utdrag ur dagbok och brev, av några andra personers brev och dagböcker och en flashback där hon återberättar sitt tidigare liv för vännen Niels Hvide.
LÄS MER:Arvet efter Weimarrepubliken del 1
Det är berättelsen om att bli kvinna, nedtecknad mitt i själva den identitetsskapande processen.
Man kan säga att boken främst har två ärenden. Dels att argumentera för och bevisa att Lili faktiskt är en kvinna. Dels att bevisa att Lili är på alla sätt skild från den hon var innan, vilket hon åstadkommer genom att berätta om sitt gamla liv i tredje person, att börja berättandet i den tidpunkt som är viktig, nämligen då Lilis historia startar.
Men frågan är hur mycket självbiografi det är. Elvenes hann aldrig avsluta boken, i stället sammanställdes Elvenes anteckningar av hennes vän och redaktör Ernst Hathern under pseudonymen Niels Høyer. I förordet poängterar han att det här verkligen är en sann berättelse, men man kan fråga sig på vilket sätt den är sann.
Litteraturvetaren Dag Heede menar att "Fra mand til kvinde" varken kan läsas som självbiografi eller biografi. Tvärtom präglas textens stil, struktur, avancerade kronologi och till och med genre – han jämför skildringarna av Lili Elvenes och Gerda Wegeners liv med "veckobladsromaner" – av litterära tekniker, och allt tjänar till att befästa Lilis kvinnlighet.
Sabine Meyer betraktar den som inte heller roman utan ett ”fiktionaliserat biografiskt kollage”. Jag inser att vi inte heller kan kalla det autofiktion, inte minst eftersom Lili Elvenes själv bara är en av flera författare.
Men kanske kan betrakta boken som en version av vår samtids true crime-refräng "baserad på en sann historia". Det som är fiktion är ju varken lögn eller sanning. Fiktionen organiserar och ordnar världen på så sätt att de mest meningslösa händelser får en mening. När denna mening avslöjas som den fiktion den är, rycker avslöjandet undan mattan under läsarens fötter.
Litteraturvetaren Monika Fludernik har beskrivit hur den moderna realistiska romanen och jagberättelsen växte fram i samband med att journalistik, vetenskap och encyklopedier skapar nya faktagenrer. Den realistiska romanen som skapar det vi i dag känner igen som fiktion, uppstod under 1700-talet som det fiktiva svaret på denna hunger efter fakta.
Autofiktionen kan osäkra jagets verklighet, leka med genren, använda alla den litteraturens strategier och formgrepp för att osäkra också de självbiografier som inte hävdar sig vara fiktion.
Lili Elvenes var tvungen att uppfinna sig själv för att bli till, och hennes berättelse börjar i precis det ögonblick hon blir till: när hon möter läkaren som kommer att göra henne verklig.
LÄS MER:HBTQ-rättigheter är inte självklara
Poängen med den realistiska romanen var just att den inte var baserad på en sann historia, men att den lika gärna hade kunnat vara det. Poängen med en autofiktiv historia är att den kanske är baserad på en sann historia, men att den lika gärna inte hade kunnat vara det.
Den fransk-algeriska författaren Nina Bouraoui återvänder i sina autofiktiva romaner gång på gång till samma teman och episoder, arrangerar dem på nya sätt, ger dem nya lager av mening. Hon skriver om sin historia och letar efter den där punkten där hon med John Paul Eakins ord ”blev sig själv”, men utan att egentligen tro att hon ska hitta den. Det är en form av empiriskt grundad fiktion, precis som autofiktion, men det är fiktionen som skapar jaget, snarare än att fiktionen skapas runt det.
Vem du är kan inte sammanfattas i ett ord eller ett par ord. Litteraturvetaren Rachel Mesch skriver i boken "Before trans", om tre franska 1800-talsförfattare, att "Medan språket arbetar mot precision, tillåter berättelser djup komplexitet. Berättelser är ett sätt att använda språket för att uttrycka det som överskrider språket." I berättelsen kan man uttrycka sin identitet, vem man är på ett mycket mer nyanserat sätt än vad orden klarar – och man får utrymme att uppfinna sig själv på nya sätt.
Och faktum är ju att just det har hbtq-personer alltid behövt göra – uppfinna nya sätt att leva, eftersom livet inte är utstakat på det där självklara sättet som det blir för den som förväntas växa upp, flytta hemifrån, skaffa make eller maka, jobb och barn.
Lili Elvenes var tvungen att uppfinna sig själv för att bli till, och hennes berättelse börjar i precis det ögonblick hon blir till: när hon möter läkaren som kommer att göra henne verklig. Resultatet kan vi se spåren av i "Fra mand til kvinde", en bok som skapar sin författare. Kanske till och med mer än vad författaren har skapat boken. Det är en bok som visar att det ”jag” som våra berättelser om oss själva försöker fånga, till slut alltid är en fiktion. En nödvändig fiktion, men ändå en fiktion.
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
