Novellen. Litteraturens egen lilla griseknoe. Lagom lång och ändå stor nog att rymma ett helt universum. Ibland koncentrerad närmare poesin, men fortfarande med en fot kvar i berättandet. Det finns specialförlag för den och tävling på radion, men av de stora förlagen är den väl mest tolererad som förstlingsverk och undantag: inte lika kommersiell som romanen, eller prestigefylld som dikten. Ändå en genremässig hemvist för flera betydande svenska författarskap. Av förståeliga skäl fler än vad som rymts i Ingrid Elam och Jerker Virdborgs digra – och ska sägas representativa – urval till Svenska noveller från Almqvist till Stoor. Nittio stycken, 177 år, sjuhundra sidor. Det rör sig med andra ord om ett nytt standardverk över den svenska novellen.
LÄS MER:Science fiction i små portioner
Elam och Virdborg skissar urvalskriterierna i förordet, "högt levande läsvärde" var det främsta. Om novellen varit tidstypisk och förnyande vägts in. Ambitionen har varit spridning sett till geografi, kön och etnicitet. Det sista har uppenbart varit svårast att uppfylla, men det är berikande att svenska noveller också betyder finlandssvenska. Novellen har definierats puritanskt. Visserligen finns det prov på absurdism, anekdot och lyriskt anslag, men texter som utmanar genren har utgått.
Inbitna läsare av novellen hittar här båda gamla och nya bekantskaper. Att det skett ett aktivt arbete med valen är synligt – en del kanoniserade författare är representerade med de noveller som de brukar förknippas med, till exempel ingår Selma Lagerlöfs Bortbytingen och Stig Dagermans Att döda ett barn, medan Hjalmar Söderberg representeras av Kyssen och inte Pälsen. Lägg där till de många överraskningar som antologin bjuder, till exempel Olav Jonassons Högtidligt korum och Margareta Ekströms Flickor, för att bara nämna två, så stärker det bilden av att värderingarna inte skett slentrianmässigt.
Och vad säger då detta urval?
Här kan en mängd, mer eller mindre vetenskapliga, iakttagelser göras. 1800-talet bjuder på salong, 1900-talet på skog – trafikljus och höghus förekommer i fåtal. Tätorter möjligtvis. Världsmedborgaren skymtar i början hos adeln och sedan mot slutet längs den kronologiska linje novellerna placerats i. Ett diffust Europa finns hos Mare Kandre. Ett konkret Amerika hos Per Olov Enquist. Annars är det lokala, dialektburna och naturnära ett genomgående stråk, från Karl Östmans Kapar-Karlsson till antologins sista novell av Stina Stoor, via namn som Torgny Lindgren och Robert Kangas. Det dricks en del och det finns mer än en särling skildrad med värme. Folkhemmet med industrisemester och politiskt möte på kvällen växer fram. Individen blir allt mer individ fram mot vår tid, men är fortsatt definierad av sin miljö.
Folkhögskolan en förutsättning
När det gäller 1900-talets början och fram till dess mitt träder skildringen av arbete och statare fram – det ger anledning att skänka folkbildningen en tanke. Också författare som Ivar Lo och Lars Ahlin behövde möjlighet att utveckla sitt skrivande, och det var svårt att göra på fälten. Folkhögskolan erbjöd dem en möjlighet, långt innan det fanns regelrätta skrivarkurser. Det är som Lars Furuland konstaterade med titeln på en bok från 1968: Folkhögskolan – en bildningsgång för svenska författare. En bildningsgång som blir dubbelt belysande om man tänker på att den då främst var öppen för män, men att en av de få kvinnor som faktiskt fick tillträde dit är representerad i antologin, Maj Hirdman.
Folkhögskolan har sedan fortsatt att ha betydelse för svenska författarskap. Namn som Mirja Unge och för den del Jerker Virdborg – den ena av redaktörerna – har utvecklats där. Vilket blir en möjlig förklaring till varför vissa erfarenheter faktiskt finns representerade i den grad som de ändå gör i novellerna, såsom arbete och landsort bortom kulturens högborg.
Kulturella influenser
Men samtiden måste också vara förmögen att uppfatta det nya när det dyker upp. En novell som Mathilda Mallings Pyrrhussegrar var för kontroversiell för 1880-talet på grund av att den skildrar en ung kvinnas erotiska känslor. Och när Alejandro Leiva Wenger debuterade med Till vår ära, var influenser från latinamerikanska författare tydlig. Vilket vid tiden gick några förbi. Förhoppningsvis ser fler i dag det litterära i en novell som Elixir, snarare än ett verk av en "invandrarförfattare". Och så sett – på tal om interkulturellt inflytande – kan jag tycka att det är olyckligt att ett författarskap som Lars Jakobson är representerad av en (förvisso utmärkt) novell som inte röjer de amerikanska influenser från science fiction som gör hans författarskap unikt i svensk litteratur.
LÄS MER: GP:s kritiker Björn Gunnarsson om novellens kärna
Men så där är det för lätt att hålla på. En diskussion om urvalet blir egentligen som intressantast just som diskussion. Och sådana hoppas jag att det kommer hållas många i samband med den litteraturundervisning där jag tar förgivet att den här antologin blir en grundsten. Själv ställer jag den i hyllan och kommer då och då plocka ned den för att läsa om gamla och nya favoriter. Det tycker jag att alla som är intresserade av novellen ska göra.