Debuterande Elina Sahlin om hästar, knark och EPA

”Jag vill knark-a-a-a” klagar tonåriga Elin i Lukas Moodyssons prisade debut ”Fucking Åmål” (1998), i en scen som blivit en klassiker. Elin och Agnes upplever att de bor i en håla, där de är dömda att ha för evigt tråkigt och där ingenting – absolut ingenting –någonsin händer. Många år senare kommer nu ”Bye bye boredom”, en ny långfilmsdebut om två tjejer i yngre tonåren som bor på landet och har tråkigt. Skillnaden här är att de knarkar på riktigt.

Jackie och Nova är bästisar, två hästtjejer i trettonårsåldern. De mekar med EPA-traktorer och hänger med kompisar. Bakom ryggen på föräldrarna tar de droger. Jackie köper sina i en chattgrupp, medan Nova får sitt gratis av en kille i byn.

För att hålla koll på intaget varje vecka använder Jackie ett system i mobilen med emojis i kalendern: Ecstasy (MDMA) är en bomb, amfetamin en häst, benzo och sömntabletter ett ”zzz”.

– Alla vet ju att det är dåligt att ta droger, men Jackie och Nova tror ändå att de har kontroll, säger Elina Sahlin som står bakom berättelsen.

Delvis bygger hennes film på egna upplevelser från uppväxten i Norrland. Även regissören tog droger när hon var i tonåren. Då skedde drogdebuten oftast i 15-16-års-åldern, nu är droger populärt bland ännu yngre.

– Det var ett motstånd vi fick i de första manusutkasten – från flera håll – att det är inte trovärdigt att de här tjejerna är så unga som tretton år. Men då kom bland annat radiodokumentären om ”Tramadoltjejerna” och flera nyhetsartiklar, som visade att så långt ner i åldrarna har det faktiskt krupit nu. Så det kändes relevant att ha med den åldern.

Skildrar äldre killen som stannat i mognad

I det mörka dramat ”Bye bye boredom” leker tonåringarna med döden och tar droger som levereras av byns post-ombud, en relativt nyinflyttad kille i trettioårsåldern. Mentalt har han fastnat i tonåren och hänger med byns unga tjejer. En typ av kille som många kan känna igen, men som Elina Sahlin aldrig sett porträtterad på film tidigare utan att man gjort narr av honom.

– Jag ville skildra honom som igenkännbar och mänsklig. Killen som fortsätter umgås med unga tjejer fast han själv är så mycket äldre. Jag umgicks själv mycket med äldre killar och fick ofta höra ”du är så mogen”. Som att det var något positivt. I själva verket var det ju tvärtom: killarna hade själva stannat i mognad.

Samtidigt fanns en lockelse för en tonårstjej i en by att söka upp någon lite äldre, som har lön och kan bjuda på ”chips, dipp och hyrfilm” som Elina Sahlin uttrycker det – kanske en del annat också. Fräs, ladd, snö, pix, blomster, napp, puck, suck, bennies, som langaren i filmen rabblar. Status för någon i byn kunde också vara att bli skjutsad i bil, i stället för att ta sig från punkt A till punkt B till fots eller med häst.

– Jag kände att här finns det en berättelse som inte är berättad. Jag har själv aldrig känt igen mig i en svensk uppväxtskildring på film, säger Elina Sahlin.

Hon har aldrig gått i någon filmskola. I stället har hon jobbat som Black Jack-dealer, bland annat på ställen som Röda rummet, Diamond dogs och Valand i Göteborg, sysslat med reklam och PR, pluggat manusskrivande i New York och rest till Paris och Berlin. Målet var att röra sig bort från Sverige för att, som hon uttrycker det, kunna omforma sig.

Kände skuld över andras död

Embryot till filmen ”Bye bye boredom” har hon burit med sig i femton år. De noveller och kortfilmer hon skapat tidigare har alla snarlik tematik: två tjejer som befinner sig på en olycksdrabbad plats och som inte får växa upp tillsammans.

– När jag var i tonåren hände det massor av olika olyckor, och vänner i min närhet dog. Vuxenvärldens svar var att ”det är bara så det känns i en liten by”. De menade att vad som skett hade haft naturliga orsaker, och inte var något trauma eller någons fel.

Elina Sahlin lät sig inte övertygas – utan lade skulden på sig själv.

– Vissa platser drabbas av olycka, det är nästan som en förbannelse. Jag tänkte att det kanske var jag som frambringade all denna olycka.

Det rörde sig exempelvis om en bilkrasch, ett självmord och ett mordförsök. En bekant blev mördad. Sju hästar dog när de blev påkörda av ett tåg. Sammanlagt omkom femton personer konstaterar hon, när hon räknat efter.

– Byns oförmåga att kommunicera om detta hamnade i min kropp.

I barndomsbyn Ede, som ligger mellan Sundsvall och Ånge, bor regissörens föräldrar kvar. De är lantbrukare och har hästar. Strax intill, i Torpshammar, spelades det mörka dramat in under sex veckor.

– Det var min filmskola, varje moment var nytt, säger Elina Sahlin som nu fått blodad tand och skriver på ett nytt filmmanus.

– Jag trodde aldrig att sådana som jag – uppvuxen på landet och helt utan kulturbakgrund... att det skulle vara möjligt för någon som mig att göra film.

Roligast var, enligt henne, att det är så belönande att jobba med ungdomar. De flesta av filmens rollfigurer spelas också av unga amatörer.

– Deras glädje, hur de bjuder på allt i realtid, och att få se dem gå från nervositet till att växa in i sina roller... Det var en resa vi gjorde tillsammans och det var så fint att få dela den med dem.

Läs mer om filmare på GP Kultur:

LÄS MER:Storstjärnan Amanda Seyfried spelar in film i Göteborg

LÄS MER:Hon gör film om sin farbror Roy Andersson och hans bröder

LÄS MER:Hans film ger unik inblick i gängvåldets Gottsunda

TEXT

Maria Domellöf-Wik

maria.domellof@gp.se