Jag kommer aldrig att glömma första våren i min trädgård. Under hösten hade jag planterat blå hyacinter på rad i en nygrävd rabatt. När de slog ut i mars var det som bitar av himlen hade ramlat ner, färgen var så bländande blå. Det var en alltför uppenbar paradox: medan Folkhälsomyndigheten räknade döda, vaknade trädgården till liv.
Trädgårdsodling blev en global rörelse under pandemin, och jag var definitivt delaktig i att utforska både täckodling och permakultur, och njuta skördelyckan som följde när jag bäddat ner hallonbuskar och sättpotatis i halm. Ett par år senare dignar nu bokhandlarna av trädgårdsböcker i alla format. TV-profiler som Karl Fredrik hyllar vårblommornas skönhet i bräckliga arrangemang från Österlen (“Vårkänslor och trädgårdsmagi”, Bonnier Fakta) medan SVT:s Nicole Wilson instruerar sina tittare i konsten att stajla sin trädgård (Natur & Kultur).
Gillar man dahlior så hyllar Ulrika Grönlund, också hon på Österlen, dess spektakulära sensommarprakt i “Dahliafarmen” (Arena förlag). (Själv har jag alltid haft svårt för den pompösa dahlian, som likt en bystig barockmadame i frasande siden klättrar halvvägs till himlen på meterhöga stänglar med näsan i vädret. Men utseendet till trots kräver dahlian inte mycket vatten, och är en given succé i ett allt torrare klimat.)
Det krävs ändå en essäist som Olivia Laing för att sätta pandemins trädgårdsrörelse i perspektiv, och hitta den filosofiska dimensionen bortom alla glansiga färgbilder. I “Den ensamma staden” vandrade Laing genom New York i fotspåren efter kända konstnärer, men hennes nya bok “The Garden Against Time” (Pan MacMillan) blomstrar av helt andra associationer.
Medan författaren tar sig an en anrik trädgård i Suffolk, så påminns hon om att trädgården som koncept är politiskt sprängstoff. Inte minst när det gäller själva ägandet. För medan 3 miljoner britter som aldrig haft trädgård plötsligt började odla under pandemin, så satt resten av England isolerade i sina lägenheter och hyperventilerade bakom munskydden.
Hon avslöjar det som ett skrytprojekt byggt av blodspengar från plantagerna, ungefär som Jane Austens omtvistade “Mansfield Park”
I sin ramberättelse smyger författaren in tankar kring exotiska trädgårdsväxters härkomst i kolonialvälde och slaveri, och kopplar exploateringen av naturresurser till den klimatkris som får blommorna i hennes eget paradis att torka bort. Kanske är det just detta som John Miltons “Paradise Lost” handlar om funderar essäisten, där syndafallet och apokalypsen återberättas på barock blankvers och dekoreras med antikens hjältar och gudinnor.
Medan Black Lives-matter rörelsen exploderar sommaren 2020 efter mordet på George Floyd, så utforskar Olivia Laing godset hon bor granne med: ett elegant “country house” från tidiga 1800-talet, utrustat med ett pärlband artificiellt konstruerade trädgårdar och växthus som raderat ut befintliga biotoper.
Hon avslöjar det som ett skrytprojekt byggt av blodspengar från plantagerna, ungefär som Jane Austens omtvistade “Mansfield Park”. Lancelot “Capability” Brown hette pionjären och landskapsarkitekten som designade trädgårdarna vid tjugotalet pampiga brittiska gods på närmast industriell skala, och lät gräva upp tiotusentals kubikmeter jord, träd och odlingsmark för att att skapa illusionen av otämjd natur. En sorts greenwashing av intäkterna från det lukrativa slaveriet, alltså.
När Laing utnämner den viktorianska erans växthus och kantrabatter till flagranta exempel på makt och övergrepp, och hänger ut Capability Brown som naturens bödel, så kan jag inte låta bli att tänka på den auktoritära Hjärter Dam i “Alice i Underlandet”. Hon som tvingar de lägre stående schackpjäserna, bönderna, att måla de vita rosorna i hennes trädgård röda under hot om halshuggning. “Off with their heads!” skriker drottningen missnöjt i Lewis Carrolls parodi på brittisk kolonialmakt, medan spelkorten faller platta till marken av skräck.
Terrorbalansen märks också i krocketspelet, drottningens favoritsport, där krocketkloten i form av hoprullade igelkottar vägrar finna sig i spelreglerna och kravlar bort från spelplanen.
Andra förebilder för Hjärter Dam skulle lika gärna kunna vara drottning Elisabeth den I (hon som lät halshugga sin syster, ärkerivalen Mary Queen of Scots) som ryska kejsarinnan Katarina den Stora, vars ambitiösa plan att efter annekteringen av Krim 1774 förvandla halvöns torra landskap till imperiets paradisträdgård genomfördes genom att leda vatten från fastlandet i ett avancerat kanalsystem. En plan som förstås inspirerat dagens blodiga, ryska imperiebygge.
Alla dessa despoter har dessutom en del gemensamt med Hedvig Höss, “drottningen av Auschwitz”, som i en fruktansvärd scen i Jonathan Glazers film “Zone of Interest” låter gödsla grönsakslanden med krematoriernas aska. Även Hedvigs make Rudolf spelar med i trädgårdscharaden när han en majdag 1943 lyfter telefonluren och med darr på rösten dikterar ett påbud för en osynlig sekreterare: SS-männen som sliter av grenar på syrenbuskarna så att de förblöder måste vara mer aktsamma vid beskärningen. Hela lägret ska nämligen prydas med syrener, understryker Höss, innan han lägger på luren.
När Rudolf Höss öppnar porten i muren som separerar hustruns blommande trädgård från hans arbetsplats kliver han in i dödsriket. Där hamnar även Olivia Laing i “The Garden Against Time”. För Derek Jarman, filmaren som gick bort i AIDS, var vän till familjen när Olivia Laing växte upp, och inspirerade hennes egen bana som queer miljöaktivist. I klassikern “Modern nature” (1991) skildrar Derek Jarmans sitt sista stora livsprojekt: en ogästvänlig plats som han förvandlade till ett blomstrande paradis, men också en plats där alla i den homosexuella familjen talade blommornas hemliga språk.
Jag minns hur jag förebrådde mig själv när jag en frostig morgon hittade en randig buskmus i fällan på kattvinden: vad hade jag för rätt att beröva detta vackra djur livet?
Minnet av Jarman och av AIDS-pandemin visar sig leva även i Laings egen trädgård i Suffolk, då upphovspersonen bakom den var en känd, gay trädgårdsdesigner.
Laing avslutar sin essä med ett stort garden party våren 2022, men glädjen över pandemins avmattning dämpas av att Ryssland just invaderat Ukraina. Återigen räknar världen döda, när ukrainska familjer tvingas begrava sina kära i Mariupols och Butjas trädgårdar och parker medan ryska missiler regnar från himlen. Men Olivia Laing påminner om naturens förmåga att självläka med en ögonblicksbild från ruinerna i det sönderbombade London, som under blitzen draperades i flammande rallarrosor.
På samma sätt blommar i dag vallmon på slagfälten i Ukraina, och bilvraken efter den ryska pansarkolonnen utanför Kiev pryds av handmålade, trotsigt prunkande solrosor.
Pandemins trädgårdsboom har klingat av, och medan jag plöjt kilovis av trädgårdsböcker så har jag själv tvingats inse att jag är på väg att lämna min trädgård. Strängt taget var den väl aldrig min, vilket Nina Burtons “Livets tunna väggar” (Bonniers förlag) underströk på sitt milt didaktiska vis.
Jag minns hur jag förebrådde mig själv när jag en frostig morgon hittade en randig buskmus i fällan på kattvinden: vad hade jag för rätt att beröva detta vackra djur livet? Igelkottshonan som fräste emot mig en morgon innan den kröp in under syrenbusken påminde mig om att vi faktiskt delade livsrum, och att hon (och hennes nästintill blinda baby) hade lika stor rätt till trädgården som jag.
Visst är jag stolt över mitt blomsterrike! Men om igelkottsfamiljen trivs och vill bo kvar när mitt eget flyttlass åker tillbaka till staden, så är jag trots allt ganska nöjd.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Tio år sedan Euromajdan tände eldar i hela Ukraina
LÄS MER:Recension: ”Tankar efter en pandemi” av Anders Tegnell
LÄS MER:Jag var så glad och lättad att jag ville gråta
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
