Claude Lanzmann är död 92 år gammal och det finns ingen nu i Frankrike som kan ersätta honom i rollen som Kulturmannen nummer ett. Hans kropp och själ och lidelser sammanfattade den franska kulturen från ockupationen fram till i dag. Det räcker med att läsa hans biografi Haren i Patagonien för att få visshet. En underbar bok.
Lanzmann medverkade som tonåring i motståndsrörelsen, han läste tysk filosofi (Jean Hyppolites berömda Hegelbok "var min heliga Graal", så han stal den ur bokhandeln), han arbetade med Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir i tidskriften Les Temps Modernes och blev den senares älskare, han möter tragedier i sin familj, han är en utmärkt simmare, skicklig skidåkare, orädd alpinist, resenär till Kina och Nordkorea, Israels största vän och förstås alla kvinnors förste älskare.
LÄS MER:Vi ska bygga ett samhälle – inte "ta debatten" med nazister
Men framför allt var han en monumental dokumentärfilmare och bland alla hans filmer framstår Shoah som ett orubbligt mästerverk. Det är en nio timmar lång film om Förintelsen (Shoah på hebreiska). Här finns inget av iscensättning med fiktiva medel – som i plastartat amerikanskt berättande. Det avskydde Lanzmann (och han fick en enastående efterföljare i den unge Lukas Pribyls kvartett Forgotten Transports).
Vad som hände kunde bara berättas av vittnena, så Shoah är en "vittneslitteratur" på filmisk väg där Lanzmann och hans team reste, sökte, besökte och samtalade med de överlevande. Timme efter timme byggs en enorm byggnad av mänskliga minnen, ofta i tomma, ödsliga landskap (jämför nu detta med SVTs puerila Faktakollen). Så möter vi platser och människor och röster.
Bland det mest minnesvärda hör samtalet med Abraham Bomba som var frisören i Treblinka – de träffades i Tel Aviv. Bomba klippte håret av de judar som inte visste att de några minuter senare skulle gasas och kremeras. Han möte de nära och kära. Han kunde inte tala om det – förrän han fick klippa Lanzmanns hår i frisörstolen. Då kom orden till honom.
Särskilt minns jag också en judisk man som överlevde massakern på judarna i en polsk by. Han kommer så åter med Lanzmann och står i en scen i en liten flock av polska kvinnor som kacklar som gäss – vi var minsann rättfärdiga, vi hade… jag hade... Mannen står tyst i mitten och bara ler in i kameran. Inget hade ändrats. "Det handlar inte om att göra en film om Shoah utan en film som är Shoah."
