SVT-paret flyttade ut på landet tillsammans med sina barn för ett par år sedan. I den populälra tv-serien ”Hjälp, jag har köpt en bondgård” visade Brita Zackari och Kalle Zackari Wahlström upp sitt nya liv.
Nu berättar de tillsammans att deras ladugård har brunnit ner.
”Ingen levande själ kom till skada, och jag är så så så tacksam för det och att barnen sov genom allt och aldrig behövde uppleva lågorna. Tacksamheten är så enorm, den står över allt. Men vi är också så himla ledsna. Det är så brutalt. Detta var vårt förråd. Arkivet över ett tidigare liv. Så mycket minnen, så mycket av min person i den där byggnaden”, skriver de.
Valpen heter Aska
Ladugården fungerade bland annat som ett stort förråd för deras tillhörigheter men också som ett gym och en bio.
”Man vet inte vad som orsakade branden, det var redan övertänt när Kalle väcktes av hundarna”, skriver de.
Nu väntar sanering och att lista saker som förlorats i branden för kontakt med försäkringsbolag.
”Vill sluta med något positivt men det går inte. Och vår nya valp heter Aska – det går ju bara inte?”
Kalle Zackari Wahlström berättar om sorgen
Under eftermiddagen fick GP kontakt med paret. De svara skriftligt på frågor om händelsen. Kalle Zackari berättar att barnen sov hela natten och att de fick godis på morgonen.
”Vi försöker prata och lyssna och fråga. Hålla linjen öppen liksom.”
Hundarna som väckte Kalle under natten har hanterat de bra.
”Dom trodde det var nån som sköt vildsvin när eternitplattorna på taket exploderade i värmen. Så dom blev nog mest peppade. Och lite besvikna på att det inte var några djur som behövde jagas”.
Han berättar att de under onsdagen mest gått runt och deppat och haft kontakt med försäkringsbolag.
”Akut är att fixa nån annanstans för fåren att lamma till våren. Och åka och handla kött antar jag, för fyra fulla frysar brann upp.”
Nu planerar de för att bygga nytt men de kommer nog inte ha råd med en lika stor och fin byggnad, berättar Kalle Zackari Wahlström.
”Maktlöshet och sorg. Jag va först tvungen att vad vad som hände och om jag behövde agera. Men som tur va hade vi inget levande i ladan så jag behövde aldrig spela hjälte. Sen bara en känsla av uppförsbacke. Det känns som att det är så oändligt långt till dess gården är sig lik igen. Om den någonsin blir det.
