I sin debutroman, Dr. B., skriver Moderna Museets snart avgående chef, Daniel Birnbaum, om sin farfars liv och upplevelser i krigsårens Stockholm – en internationell miljö, befolkad av flyktingar, spioner, diplomater, affärsmän, äventyrare, kufar och gåtfulla existenser.
Journalisten Immanuel Birnbaum kom 1939 till Sverige med fru och två tonårssöner, på flykt från Nazityskland. Så detta är en dokumentärroman om flyktingskap och exil. Men till sin ton liknar den en äventyrsberättelse från förr. Kanske en bok av Frank Heller. Med den där blandningen av trivsam miljöskildring och livsfarliga intriger.
LÄS MER: Intressant om judisk identitet
Immanuels dagliga kamp för familjens försörjning och överlevnad inbegriper uppmärksamma promenader genom Stockholm och möten med ett helt galleri av givande bekantskaper: den vänlige tyske förläggaren Bermann Fischer, som i exilen fortsätter att driva sitt förlag och utge förbjuden tysk litteratur. Den temperamentsfulle musikvetaren Zuckerkandl från Wien. Den milt kultiverade bibliotekarien Josephson och hans kortväxte klockspelarson. Den brittiske spionen Rickman. Den nazistiske upptäcktsresanden Pantenberg. Den hotfulle budbäraren Horst. Och en rad andra tillresta tyskar och britter med oklara uppdrag. Och så den sovjetiska ambassadören, författaren och feministen Aleksandra Kollontaj, som tar emot Immanuel i sitt mystiska sommarresidens – slottet på ön, dit han forslas av en bitter skeppare med revolver i fickan.
I författarens efterord får vi veta att figurer, platser och människoöden är verkliga – påhittade är bara hjältens inre upplevelser: drömmar, minnen, känslor, tankar, förnimmelser, klockklang, musik, eldsflammor, stämningar…
Boken inleds på Kronobergshäktet, där Immanuel internerats, misstänkt för att vara tysk spion – sedan den svenska underrättelsetjänsten fångat upp ett brev han postat till sin tyska pressagentur, där han med osynligt bläck berättar om ett planerat brittiskt attentat mot utskeppningen av svensk järnmalm till Tyskland. I häktet återupplever han sitt och familjens första år i Sverige. Men vad var det egentligen som fick honom att skriva det där brevet?
Det får vi inte veta i romanen, som plötsligt slutar att likna en gammaldags äventyrsbok. Ingen gåta blir löst och intrigens trådar trasslas samman till en härva av hoprörda minnen och ångestfulla drömmar, som utmynnar i en himmelsk uppenbarelse, som kanske ändå är verklig – från klockspelet i Tyska kyrkans närbelägna torn klingar en judisk psalm, som komponerats av Immanuels far, kantorn i synagogan i Königsberg. Så har läsaren istället för ett äventyr med början och slut fått en glimt av svårtydbar och motsägelsefull exiltillvaro mitt i kriget, mitt i världspolitiken, i det neutrala Sveriges bedrägliga frid.
Jag läser efterordet och funderar på om det inte kan betraktas som en alldeles egen liten roman – om en författares försök att förklara eller förstå den hjälte han själv har skapat av sin farfar, vars sympatiska roll som iakttagare och känsloförmedlare paradoxalt nog gör honom till bokens allra vagaste karaktär.
