Krystsina Banduryna är belarusisk poet och hbtq-aktivist, född 1992 i Mazyr och bosatt i Minsk. Texten publicerades i den belarusiska nätresursen Novy tjas (novychas.online) den 14 mars 2022. Dikter av henne översatta till svenska finns att läsa i antologin ”Ett år i Belarus : Röster inifrån en folklig resning”(2021).
Mikael Nydahl är översättare från ryska och engelska, tidigare förläggare på Ariel förlag och lärare på Akademin Valand.
Himlen ovanför min stad är tung och blygrå – ett första tecken på kriget som kommit. Kanske har den alltid sett ut så, men aldrig har den varit så tryckande som nu, när de ryska jaktplanens fientliga dån sliter den itu. Mazyr, som jag aldrig lyckats älska, hur vacker den än är och hur länge vi än känt varandra. Denna stad, som har gett mig så många smärtsamma minnen att leva med.
På sistone har jag kunnat få för mig att vi lyckats uppnå ett slags tigande samförstånd – någonting i stil med en kylig artighet, som någon sällsynt gång öppnat upp för varmare känslor. Men det var bara som jag inbillade mig. Nu finns det inget samförstånd. Med alla sina komplicerade historier, med sitt ändlösa primitiva våld – Nu tillhör min stad kriget.
Nu rullar kolonner av skamfilade, khakifärgade ryska militärfordon fram längs gatorna i min barndoms stad, märkta med bokstaven ”V” (som så nyligen var ett av den belarusiska protestens tecken), och när jag ser hur frivolt och självsäkert de far fram känner jag mig våldtagen. Det känns som om de våldtog jorden jag står på. Alla dessa kamouflageklädda män beter sig precis som personer av hankön alltid gör när de bara vill åt din kropp. De har ”dansat sin flicka” i så många år nu, i så många år har de tålmodigt köpt hennes förtroende, så nu kan göra vad de vill med henne. Och flickan får betala med sin kropp, sin självaktning, sitt namn.
Denna smutsiga historia är inte ny. Liksom i alla berättelser om offer och förövare – berättelser som är som karbonkoior av varandra – har våldsspiralen trappats upp gradvis. Jag tycker inte om att känna mig som ett offer, och om sanningen ska fram är det långt ifrån alltid vi själva är hjälplösa lamm, men faktum kvarstår: vårt land är offer för en kollektiv förövare. Ofta bär han diktatorns mustaschprydda ansikte, men i själva verket har han många olika, beroende på plats och sammanhang. Det enda som alltid är detsamma är hans knytnäve. Lukasjenkas fras ”man ger inte bort sin älskade” var tänkt att sätta punkt för alla vidare diskussioner. Men nu visar det sig att det går hur bra som helst att ge bort henne. Till exempel till en vän, om man råkar ha förlorat spelet och inte har annat att betala med.
Jag tycker inte om att känna mig som ett offer, och om sanningen ska fram är det långt ifrån alltid vi själva är hjälplösa lamm, men faktum kvarstår: vårt land är offer för en kollektiv förövare.
”Varför stannade hon kvar? Hon har bara sig själv att skylla.” Så brukar det låta bakom ryggen på kvinnor som hamnat i denna situation. Den belarusiska kvinnofridsorganisationen Radislava, som likviderades i dagarna, hade kunnat berätta mycket om hur svårt det är för den som utsätts för våld i hemmet att slita sig lös från sin förövare. Hon kan bli trakasserad, misshandlad, ihjälslagen. Hon vet inte vart hon ska ta vägen, hon har barnen och många andra saker att tänka på. Men Radislava kan inte berätta något längre. Nu har förövarna tillintetgjort den organisation som hjälpte kvinnor att ta sig ut ur våldet, och en av dess ledare, Volha Harbunova, har suttit häktad i Minsk i mer än hundra dagar. Offren står på nytt ensamma med sina plågoandar.
Jag minns hur jag en gång lyckades förmå mamma att gå till domstolen. Efter alla år av misshandel, slagsmål, sömnlösa nätter, efter alla gånger jag bett henne att ta ut skilsmässa, lämna honom, rädda sig undan allt det här. Allt förgäves – mina föräldrar brukade gräla, lämna varandra, försonas och så fortsätta ihop igen. Men nu satt vi där i domstolsbyggnaden: jag som på vingar av hopp, mamma betryckt av det oundvikliga. Jag minns hur vi satt där och skrev av mallen till skilsmässoansökan.
Längre än så kom den aldrig. Både den och alla andra som blev skrivna, på polisstationer och i tillnyktringsceller, drogs tillbaka sedan pappa fallit på knä och bedyrat: ”Jag ska aldrig dricka mer, jag lovar.” Många år senare skulle mamma berätta för mig om kärlek, om barn som växer upp utan en far i huset och om behovet av en man vid sin sida. För mig, som var offer för samma våld, men som själv aldrig valt det, var detta ett förräderi.
Och jag kan inte förlika mig med det, men jag kan förstå det, eftersom jag känt allt detta inpå bara skinnet. Jag växte upp i övertygelsen att jag kommit till världen enkom för att en gång i framtiden göra livet bekvämt för en man: laga mat, städa, sy, tvätta, diska efter honom, tillfredsställa honom i sängen när det behagade honom, föda och ta hand om hans barn. Och framför allt skulle jag göra allt detta tigande, utan att plåga honom med mina dumma små behov. ”Om en man vill ha något måste du ge honom det”, var den viktigaste lärdomen jag fick med mig från teoridelen. När jag väl kom till den praktiska delen öppnade sig därför en ”underbar” värld av lidelse, svek och lögn i all sin prakt.
I vartenda ett av dessa fall kan ni helt enkelt byta ut orden, och istället för mamma/pappa, hustru/man eller offer/förövare skriva landet/diktatorn. Det ändrar inte bilden det minsta. Mitt land är offer för ett regelbundet och systematiskt våld, som det har vant sig vid till den grad att det nu självt samtycker.
Och medan de kamouflageklädda männen trampar fram längs gatorna i min stad med sina smutsiga kängor går stadsborna själva för att delta i ”folkomröstningen” om diktatorn Lukasjenkas nya konstitution.
Enligt olika beräkningar deltog så många som en miljon människor i de belarusiska demonstrationerna 2020. Det var fler än någonsin, och vi gladde oss åt att vi till sist hade vaknat och ville bryta oss ut ur familjevåldets onda cirkel. Nu, 2022, öppnar sig ett annat perspektiv, en annan blick: var var de andra fyra miljonerna (om vi ska räkna den del av befolkningen som är i arbetsför ålder) medan deras kollegor, grannar, vänner och anhöriga blev misshandlade på gatorna och i fångtransportbussarna? Var var de medan de som gått ut på gatorna blev torterade i Akrestsinahäktet och fängelset i Zjodzina? Eller var de nöjda som det var – redan då?
Och medan de kamouflageklädda männen trampar fram längs gatorna i min stad med sina smutsiga kängor går stadsborna själva för att delta i ”folkomröstningen” om diktatorn Lukasjenkas nya konstitution. Där kan de få sig en bit mat i buffén, köpa lite korv och dansa i farstun till vallokalen under den blygråa himlen som genljuder av jaktplanens dån. Kolonnerna av omoderna militärfordon låtsas de inte lägga märke till. I bästa fall tittar de bort, i sämsta skyfflar de upp hela berg av nonsens – allt för att rädda sig undan den obekväma sanningen. För sanningen är att den gamla vanliga världen inte finns kvar längre, och denna förödelse är så total, så oöverstiglig att det är enklare att försegla ögon och öron med propagandans heta tjära.
Staden är fullproppad med lågprisbutiker – Småslanten, FixPrice och allt vad de heter. Landets plågoande håller ”sin älskade” i ett hårt koppel, tillåter bara det mest nödtorftiga. Människor som ständigt kämpar för att överleva, som berövats både sin stolthet och alla anledningar att känna den, är mer villiga att sluka betet när man kastar åt dem ”ett litet och segerrikt krig”. Det ger dem en chans att klä ut sig till superhjältar, befriare, Guds sändebud på jorden. Befriade från sitt samvete, som för länge sedan ersatts av teven, somnar de lugnt på kvällarna medan missilerna tecknar långa svansar av falskt ljus utanför deras fönster när de lyfter mot de ukrainska städerna med sin last av död.
Tidigt på morgonen vaknar staden igen. Fabrikerna kräver sitt människobränsle. Och människorna infinner sig lydigt på sina arbetsplatser, som de hatar och där det dagligen pågår utrensningar av dem som tänker eller pratar för mycket. Och medan de knegar på för att hålla sig själva och vår kollektiva plågoande vid liv fortsätter de där vidriga tentaklerna att kräla fram längs våra gator, när vår förövare nu betalar sin ”vän” och ”storebror” med vårt lands kropp. Efter arbetet kommer de att traska iväg till Småslanten och FixPrice för att köpa makaroner och korv, och några kommer att gå till ”dom stackars ryska soldaterna” på sjukhuset med lite av matvarorna. Väl hemma igen kommer de, ackompanjerade av tevens ändlösa hysteri, att gnälla på sina förbannade chefer och olidliga arbetsförhållanden, på hur priserna skjuter i höjden och på sanktionerna (”ni ska se att väst kommer att ta knäcken på sig själv först”), på grannarna som de avskyr och som de inom kort med all säkerhet kommer att ange för lämpliga organ.
När molntäcket lättar ovanför mitt huvud syns ärren på himlen tydligt – ärren efter missiler och flygplan, förbittrade ansikten, avsikter, handlingar, strävanden. Vårsolen lyser på varje bokstav när vi skriver våra egna historier, oavsett om vi skriver en rapport, en roman eller en angivelse. Just angivelserna blir bara fler och fler: den ene blir angiven för ett gult och blått band på en ryggsäck, en annan för ett meddelande på Facebook, en tredje för ett antikrigsplakat i fönstret. Detta är den länge efterlängtade revanschen för alla dem som för snart två år sedan började ringa ner milisen för att ange sina grannar. De gjorde det av egen fri vilja, av ren nedrighet, utan att någon tvingade dem. Bara för njutningen i att få kasta smuts på sin nästa, som hämnd för sin egen ynklighet.
Människor som ständigt kämpar för att överleva, som berövats både sin stolthet och alla anledningar att känna den, är mer villiga att sluka betet när man kastar åt dem ”ett litet och segerrikt krig”
År 2020 hade kunnat bli tidpunkten för nationens födelse. Strängt taget blev det också det. Den föddes när obeväpnade kvinnor modigt gick ut med blommor i händerna för att stoppa OMON-trupperna (nej, då handlade det fortfarande inte om pansarvagnar). Den föddes när människorna tog av sig skorna innan de ställde sig på bänkarna, av respekt för sig själva och världen, av vägran att smutsa ner omkring sig och på så vis bli den andra sidan lik. Den föddes när tio- och hundratusentals människor gick ut på gatorna för att de för länge sedan valt livet framför döden, kärleken framför hatet, friheten framför slaveriet. Och det är inte deras skuld att alla de andra, de som då var passiva, men som borde ha varit de första att stödja allt detta, nu istället vänder sig mot dem.
Vi var inte mogna. Det står allt tydligare nu här inuti landet. Inuti ett land vars öde inte avgjordes av dem som tvingats i landsflykt eller nu sitter i fängelse, utan av alla dem som är kvar i det fria och som har bytt ut ikonerna mot en teveapparat. Som köar varje dag efter makaroner och korv och som rättfärdigar massmordet på människor och städer i Ukraina med att ryssarna ”måste få försvara sig”, ”återbörda sitt land”, ”bekämpa bögar och lesbiska”, ”utrota nazisterna” och allt annat som Goebbels avkomma har matat dem med. Som på fullt allvar säger att ”det viktigaste är att det är fred på himlen ovanför våra huvuden”. Det är, med Hanna Arendts ord, de som med sitt tigande mördar framtiden, för att detta ord är det mest förhatliga för dem, eftersom det i sin själva rot förutsätter att livet finns, och att vi måste ta ansvar för detta liv, och att de brott som begåtts i detta ouppnåeliga förgångna kommer att behöva vedergällas.
Vi var inte mogna. Därför sitter nu de bästa bland oss i fängelse – alla de som bekymrade sig för någonting större än den egna välmågan, och som i det störres namn offrade sin frihet – det högsta värdet för varje personlighet. Men de var för få för att förhindra att jorden nu kvider under kolonner och korteger, under de vapen som nu avfyras härifrån mot våra anförvanter, våra vänner, våra grannar på andra sidan den ukrainska gränsen.
Som många som lever i misshandel lider vi av Stockholmssyndromet. Gång på gång försätter vi oss i samma situation, med den enda skillnaden att vår gamla plågoande nu har gett bort sin ”älskade” till slöddret från Petersburg, Moskva och Groznyj, som våldför sig på henne en efter en medan de upprepar sitt ”bit ihop, min sköna”. Och kanske fräser den sköna ifrån någon gång, men sedan erbjuder hon dem sina ömmaste ställen, och ja – hon biter ihop. Hon kommer att vakna utnyttjad och bortkastad. Och detta uppvaknande kommer att vara mycket smärtsamt.
Krystsina Banduryna, Mazyr, 13/3/2022.
Översättning från ryska: Mikael Nydahl
Översättarens kommentar
Det går en rak linje från krossandet av de belarusiska protesterna hösten 2020 till den ryska invasionen av Ukraina våren 2022. Den belarusiska tragedin och den ukrainska är olika, men siamesiskt sammanvuxna med varandra. Medan Ukraina i dag, med vapen i hand, kämpar mot en rysk ockupationsarmé lever Belarus redan under en rysk ockupation, som genomförts i tysthet och med diktatorn Lukasjenkas samtycke.
Samtidigt är det belarusiska samhället djupt sargat och splittrat. Hundratusentals av dem som deltog i demokratiprotesterna 2020 har flytt landet, tusentals har dömts till fängelse och de som finns kvar i landet löper stora risker. Många av dem som sökt skydd i Ukraina deltar nu i försvaret av landet, medan andra flyr vidare, tillsammans med miljontals ukrainare. De flesta saknar formell juridisk status i landet, så när de når EU:s gräns har de bara sitt belarusiska pass. Och det ger dem inte rätt till skydd enligt massflyktsdirektivet. Är du medborgare i det ryskockuperade Belarus är du tvärtom, enligt europeisk praxis, medskyldig till angreppet på Ukraina.
På den andra sidan finns alla de belarusier som antingen teg under protesterna eller aktivt bidrog till att kväsa dem. Deras lojalitet med diktatorn – och i förlängningen med ockupationsmakten – gör dem nu delaktiga i de brott staten Belarus begår. Men gränsen mellan de olika delarna av det belarusiska samhället är porös. Ofta löper den rakt genom familjer. Ofta löper den rakt genom människorna själva.
Det är ur detta sargade och splittrade ”vi” som Bandurynas text är skriven. Den är ett försök att läsa av den yttre krisen genom de erfarenheter av familjevåld som hon delar med så många i landet. Ett försök att läsa av drivkrafterna bakom det politiska och militära våldet genom att lyssna på diktatorernas språkbruk. ”Det kvittar om du gillar det, bara bit ihop, min sköna” (Putin vänd till Zelenskyj, kort före invasionen, vilket anspelar på ett citat ur en gammal sovjetisk låttext). ”Man ger inte bort sin älskade” (Lukasjenka om sin äganderätt över Belarus inför presidentvalet 2020).
Texten är skriven i Mazyr, en småstad ett par mil från den ukrainska gränsen. Här är ockupationen mycket konkret. Här ligger en av de flygbaser där det genomförs ryska luftangrepp mot ukrainska städer. Järnvägen upplåts åt ryska trupptransporter. Stadens sjukhus är satt under KGB-bevakning och läkarna arbetar under tystnadsplikt med att vårda sårade ryska soldater. På nätterna rullar tåg in från Ryssland för att tömma bårhuset, som inte har plats åt alla ryska lik.
Men fortfarande har inga belarusiska soldater korsat gränsen, även om det kan hända närsomhelst. Och det finns de som menar, antyder, hoppas att en av orsakerna till detta är att missnöjet är så utbrett bland de belarusiska värnpliktiga att Lukasjenka inte vågar sända dem över gränsen: de skulle desertera eller byta sida vid första tillfälle.
”Belarusierna har inte sagt sitt sista ord”, skriver en vän i Minsk. ”Vi åstadkom verkligen något viktigt. Och vi är inte färdiga.” Jag vill tro som hon.
– M.N.
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
