Strax innan klockan sju på kvällen, en måndagskväll i april 1986, gick Dramatenskådespelaren och regissören Jan Jönson in på Studions scen på Göteborgs stadsteater.
– Det blir ingen föreställning, sa han.
Tvekade ett ögonblick, och fortsatte:
– Aktörerna finns inte i huset.
För aktörerna, en grupp intagna från Kumlaanstalten som skulle spela Samuel Becketts ”I väntan på Godot” för den finklädda Göteborgspubliken, hade rymt. Från teatern och från sina fängelsestraff.
Jan Jönson hade tillbringat över ett år på Kumla, repat med killarna och kommit dem nära. Nu hade de övergivit honom och föreställningen utan förvarning. Det blev rikslarm och rubriker.
En av rymlingarna var Zoran Lovrencic. Det har gått 38 år sedan han klev ut från Stadsteatern och in i ett liv på flykt. Nu har han för första gången återvänt till platsen som förändrade hans liv.
– Jag var jätterädd. Hjärtat bara bultade. Det stod en cykel och väntade där borta, men jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag tänkte så här, jag åker till en frisör och skaffar en ny frilla. Sen drog jag till centralen och tog tåget till Malmö. Och nästa dag till Köpenhamn, och sen tåget till friheten. Men det var inte riktig frihet, säger han.
”Vi hade ingen aning vad vi sysslade med, så vi åkte fast.”
Zorans väg mot rymningen började i tonåren. Han flyttade hemifrån som 17-åring och bodde med kompisar i en stor lägenhet i Gamla stan i Stockholm. De ägnade sig åt hasch och psykedeliska droger, men också dans, teater och poesi. Zoran jobbade extra i krogbranschen och lärde känna en kille som så småningom stack till Colombia. Zoran hälsade på och upptäckte där ett nytt nöje, som inte riktigt hade slagit igenom i Sverige än – kokain.
– Jag var där i ett halvår, innan jag kom tillbaka till Stockholm i mörka, kalla november och blev rätt deprimerad. Så vi fick en briljant idé.
Det hela verkade rätt enkelt. De skulle ta in kokain till Sverige, sälja av det, och sen använda pengarna till att öppna en restaurang i Colombia.
– Men vi hade ingen aning vad vi sysslade med, så vi åkte fast.
Det blev närmare åtta års fängelsestraff för grov narkotikasmuggling. Ett halvår i häkte, sedan den beryktade Kumlaanstalten. Där lärde han känna Francisco. Tillsammans tog de initiativ till teaterkursen som kom att ledas av regissören Jan Jönson, och som slutade med att de rymde från Stadsteatern i Göteborg i april 1986.
Lyssna på hela berättelsen om teaterprojektet, rymningen – och hur det hänger ihop med Lars Noréns föreställning ”7:3” med bland andra Malexanderskytten Tony Olsson – i ”Rymningen från Stadsteatern” från GP Dokumentär.
Zoran tillbringade nästan två år på rymmen. Han flyttade runt: Spaniens fastland, Kanarieöarna, Amsterdam – men ingenstans kunde han vara ärlig om vem han var, skaffa ett ordentligt jobb eller skriva på ett hyreskontrakt.
– Det är ett skitjobbigt liv. Man kan inte utveckla relationer med människor för man måste ljuga hela tiden. De enda man kan slappna av runt är de som själva är i samma situation.
En tid bodde han med en av de andra rymlingarna – Micha från Ryssland – i en lägenhet i Amsterdam. En helg lyckades Zoran ta sig till Paris för att träffa sin mamma. När han kom tillbaka till Amsterdam med nattåget satt det plywoodskivor på lägenhetsfönstren där han och Micha bodde. Ingen svarade i porttelefonen.
– När jag väl kom upp var lägenheten bara ett svart hål, helt utbränd. Den offentliga versionen är att det var en gasläcka. Micha kanske tände en cigarett och så small det. Jag fick i alla fall tag i Michas mamma så att hon kunde komma till hans begravning.
Livet på rymmen började tära på Zoran. Dessutom var han orolig för sin mamma, som hade verkat ovanligt trött när de sågs i Paris. Det skulle visa sig att hon hade cancer. Han återvände frivilligt till Sverige senvintern 1987 och satt av resten av sitt straff på Hall, utan rätt till permissioner – förutom för att besöka sin mamma på sjukhuset och senare hennes begravning.
”Jag höll fasaden tills jag inte kunde göra det längre.”
Och så ytterligare en gång i slutet, då han ledsagad av Jan Jönson fick ansöka till scenskolan i Stockholm. Han kom inte in, men träffade däremot Åsa. Tillsammans fick de dottern Ella ett par år senare.
Och någonstans där började livet svaja igen.
– Det är inte så att man tänker ”nu ska jag börja knarka”, det var något i mig som inte mäktade med ansvaret med barn. Kanske var det gamla barndomstrauman som tog över. Jag smög med det och höll fasaden tills jag inte kunde göra det längre.
Under åren som följde blev svaret på livets svårigheter ofta detsamma: heroin. Tills för åtta år sedan.
– Jag hade förlikat mig med tanken att jag skulle dö på en toalett med en spruta i armen. Men så kom jag till ytterligare ett behandlingshem. Av någon anledning förstod jag att jag inte kunde lista ut livet på egen hand, jag har inte kapaciteten för det.
Det blev en kombination av tolvstegsprogrammet och yoga som till slut fungerade. Efter behandlingshemmet började Zoran jobba extra på en yogastudio för att kunna träna gratis. I dag är han själv instruktör där. Han och Jan Jönson har hållit kontakten genom åren. Zoran har nya planer för dem.
– Jag tycker att vi ska sätta upp ”I väntan på Godot” med mig och Janne i huvudrollerna. Men han är lite skeptisk.
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
