Funkar musik som genväg för att mötas bortom fördomar och samhällsklyftor? TV4 målar upp en sådan bild varje måndagskväll, då rutinerade folkhemsartister möter yngre kollegor från hiphopvärlden i andra säsongen av Lyckliga gatan.
Härom dagen bjöds det på ett nästan för hårt skruvat möte: Feministrapparen Nathalie ”Cleo” Missaoui och Nordmans frontfigur Håkan Hemlin.
I inledningen är de precis så fyllda med fördomar om varandra som vi förväntar oss.
– Vad fan har jag sagt ja till det här för? säger Håkan Hemlin.
– Så jag ska träffa en knarknazist? Det här måste vara den vidrigaste kombinationen i den här serien, säger Cleo.
Där någonstans börjar jag vrida på mig i tv-soffan. Upplägget är så övertydligt. Givetvis kommer även det här mötet att sluta i spontandans, tårar och kramkalas. Mycket riktigt.
– Det är här det roligaste och bästa jag har fått vara med om, säger Hemlin i ett klipp efteråt till en storleende Cleo.
Dramaturgin är så given att Lyckliga gatan hamnar farligt nära det rent spekulativa och grunda. Finns det överhuvudtaget utrymme för möten som inte slutar lyckligt? Eller som slutar med ökad respekt och förståelse men utan prillig nyförälskelse? Det vore lite skönt som omväxling.
Men inte ens min magsurhet lyckas motstå Lyckliga gatans charmoffensiv. Mitt i allt det hårdmallade känns mötet mellan Cleo och Hemlin äkta. Han berättar känslostarkt om sitt tunga missbruk medan hon tar på sig rollen som inkännande intervjuare.
Kunde det ha gjorts mer brännande och intressant tv av mötet mellan Cleo och Håkan Hemlin? Antagligen.
Kunde det ha gjorts mer hjärtevärmande? Knappast.
Starkast är ändå scenen där Hemlin sitter med sin gamle kompanjon och andra halvan av Nordman Mats Wester, som sätter ord på hur deras relation slets i stycken av den missbrukande Hemlins lögner.
– Man kan garva åt det nu, men det var inte kul Håkan, säger Wester.
– Nej ... jag kan förstå det, svarar Hemlin.
I all sin enkla skavighet är den lilla pratstunden avsnittets största ögonblick. I dag jobbar de båda ihop igen. Det gamla strävsamma parets återförening efter alla tuffa år gör mig mer gråtmild än att Cleo lite senare levererar en oerhört stark hiphopversion av Vandraren.
Lyckliga gatan kanske är en dröm, så snyggt paketerad att den ibland slår över åt det absurda, lite som kossan i introt som står under en bro och glor när programledar-Näääk cyklar förbi.Men ge mig i så fall den drömmen att leva. Jag vill tro på att Cleo och Håkan Hemlin fann varandra genom musiken på något sätt, att det inte bara var teater för tv-kamerorna. Alternativet vore för deprimerande.
