Förra måndagen fanns en krönika författad av Hynek Pallas i GP, en filmvetare och filmkritiker i femtioårsåldern med tjeckiskt ursprung. Han kom till Sverige som tvååring.
Han lät sin femtonårige son fråga en sverigedemokratisk valarbetare om svenskhet. Vederbörande frågade sonen om pappan påstod sig vara svensk, varpå sonen svarade ja. Valarbetaren svarade då att pappan ljög.
Jag har en adoptivson med utomeuropeiskt ursprung. Han kom till oss när var knappt ett år gammal. Är han svensk? Han anser det. Såvitt jag vet är jag svensk i generationer tillbaka. Hans pappas kom från Bergslagen så vallonska inslag kanske inte kan uteslutas. Var han svensk? Min svärdotter har utomeuropeiskt ursprung och kom till Sverige i vuxen ålder. Mina två barnbarn är födda i Sverige. Är de svenskar? De anser det. Är Ulf Kristerssons adoptivbarn svenskor? Jag antar att både de och deras pappa anser det.
Jag har framtiden bakom mig, men mina barnbarn har sin framför sig. Ska de behöva höra att deras pappa eller de ljuger om de säger att de är svenskar? Å deras vägnar känner jag mig skrämd över Sverigedemokraternas politiska framgångar, med stöd av moderater och kristdemokrater. Ett parti där medlemmar titt som tätt uttrycker rasism på olika sätt och som anser det är viktigt att sortera invånare i Sverige i något diffust svenskar och icke-svenskar.
Margareta
LÄS MER:SD:s väg från extrema outsiders till de politiska finrummen