När min son gick i högstadiet förändrades han från att ha varit en utåtriktad duktig skolelev till att bli en obunden och osäker person. Som förälder blev jag orolig och sökte svar, bland föräldrar, lärare och hos honom själv. Var han mobbad, undrade jag? Men alla sa att han inte var mobbad.
Han bytte skola. Frågade om folk ville vara med honom på fritiden. Alla sa nej. Han pluggade till proven, men kunde inte längre prestera. Till sist gav han upp.
Nu vet vi att han var mobbad.
I dag är han 20 år. Har inga vänner, inget jobb och ofullständiga gymnasiebetyg.
Denna mobbing orsakade att han blev allt mer inbunden och tog för givet att ingen ville vara med honom egentligen. Att han inte berättade då berodde på att han kände skam. Vi gjorde en del rätt och annat fel. I dag är han 20 år. Har inga vänner, inget jobb och ofullständiga gymnasiebetyg. Det finns ingen som vill hjälpa oss att ta det ansvar som behöver tas. Det är en svår sits för oss alla. Han har bara sina föräldrar att ty sig till och umgås med, i en tid då det naturliga vore att börja sin frigörelse från oss. Bråk med föräldrarna är en naturlig del av utvecklingen, samtidigt som det bara är oss han har.
Nu inser vi också att alla krav vi och hans lärare försökte ställa på honom i gymnasiet var fullständigt meningslösa. Han frågar varför han inte istället inte fick anpassad skolgång. Krav från oss och skolan som han aldrig lyckades leva upp till var inget som stärkte hans självkänsla.
Min stilla undran är hur vi, samhället, ska bära oss åt för att något sådant här inte ska hända fler? Och hur ska han få den hjälp han behöver för att komma på fötter igen?
Mamman
LÄS MER:Nätmobbning kan vara mer aggressiv än annan mobbning