Min dotter är 41 år, har autism, gravt förståndshandikapp och epilepsi. När hon var 6 år flyttade hon hemifrån till ett antroposofiskt boende i Järna (bekostat av Göteborgs stad). Trots att det var outhärdligt svårt för mig att förlika mig med att min dotter måste flytta, så blev boendet och hennes tillvaro den bästa man kunde önska.
När hon var cirka 18 år bestämde Göteborgs stad att man kunde erbjuda ett likvärdigt boende och "tvingade" hem henne till ett boende tillhörande Göteborg.
Den tiden visade sig bli den värsta och svåraste i hennes liv och hon försämrades mycket. På grund av omorganisation här nödgades Göteborgs stad återigen finansiera ett boende utanför Göteborg och hon placerades i Lödöse.
Efter en tid av anpassning har det visat sig lyckat och min dotter har hittills haft nästan 20 harmoniska år här, eftersom personalen varit lyhörd och mån om hennes behov och gjort många speciella lösningar för att hon ska ha det så bra som möjligt.
Nu har Göteborgs stad, eftersom man har vakanta platser, bestämt att flytta henne igen! En flytt skulle riva upp hela hennes tillvaro då alla förändringar, stora som små, är omöjliga för henne att förstå.
Min dotter kommer alltid att ha ett svårt och utsatt liv. Hon kan inte uttrycka sig varken i tal eller på annat sätt. Detta innebär att det tar väldigt lång tid att lära känna henne. Dessutom har jag fått en diagnos som innebär att jag inte kommer att kunna vara med min dotter, eller påverka hennes tillvaro länge till.
Hur kan Göteborgs stad, med berått mod och med vetskap om vilka konsekvenser en flytt fått tidigare, utsätta oss för detta? Var finns empatin och kompetensen?
Viveca Boustedt Lundin
LÄS MER:Familjen kan tvingas lämna bort 13-årige Alfred
LÄS MER:Hade hjälp 18 timmar om dygnet – nu kommer ingen
LÄS MER:LSS-personal utsätts för våld i Göteborg – utan att kommunen anmäler