Två gånger har Göteborgs judiska community fått gå till högtid under hot. Först Yom Kippur under Bokmässan och nu med brandfacklor under Channouka. Det är två gånger för mycket.
Hatbrotten har de senaste åren ökat i Sverige. Mot muslimer, mot svarta men också judar. Jag inser: vi måste ta antisemitismen på mycket större allvar än vad vi hittills gjort. Och när jag säger vi så menar jag mig själv. Jag måste ta den på större allvar.
En gång i livet studerade jag ekonomi på York University. De lärare och professorer som byggt upp institutionen var nästan alla radikala marxister, födda och uppvuxna i ett och samma kvarter i Winnipeg. Det är de bästa lärarna jag har haft och de är också vänner för livet. De var alla judar. Många andra kommunister, marxister och intellektuella som jag haft nära har också varit judar. I min värld har de judiska varit radikala, och de har kunnat tala med egen röst, för sig själva och för andra. Kanske är det en av anledningarna att jag inte talat oftare om antisemitism. Men det är dags att omvärdera detta. För trots att det judiska i väst har egna starka röster som många andra förtryckta saknar så måste vi andra också tala, stå upp, markera och kämpa tillsammans även för dem, precis som vi gör för muslimer, svarta, HBTQ-personer.
En annan anledning är kanske att när jag började engagera mig politiskt - i mitten på 90-talet - så kändes verkligen världen på väg till det bättre. "En annan värld är möjlig" var inte bara ett slagord, utan också en känsla av verklighet. Jag trodde att vissa saker helt enkelt förpassats till historiens sophög. Att antisemitism bara var för idioter. De obildade. Men idioterna har blivit fler. Europa har fullkomligt exploderat av både islamofobi och antisemitism. Vi talar om olika grupper som måltavlor men till sin karaktär är antisemitismen och islamofobin på många sätt så lik. Antisemitism har inget med judendom att göra. Det är rasism, det är vanföreställningar, det är avhumanisering och konspirationsteorier så avancerade att cirkelresonemanget fångar den som är inne i det. Ibland leder detta till hatbrott. Brotten får polisen ta hand om. Men jag som människa, som vänster, som intellektuell ska efter denna höst ta reda på mer om hur den moderna antisemitismen ser ut, jag ska göra kampen mot den till min.
Två gånger har Göteborgs judiska community fått gå till högtid under hot. Vi har ett gemensamt ansvar för att det inte blir en tredje gång, eller fjärde eller femte. För att det aldrig mer sker.
