Grovt räknat består rullskidåkare av två grupper: De som tränar inför Vasaloppet och de motionärer som vill ha bra träning utan att slita på knän och leder.
Emma Jonsson, mellanstadielärare från Göteborg, tillhör den senare kategorin. Hon har i flera år besvärats av ett så kallat löparknä. När hon sprungit långt har hon drabbats av intensiv värk på utsidan av ena knäet.
Skidåkning går däremot bra, vilket Emma upptäckt när hon rest hem till Lycksele vintertid. Så när hon förra hösten fick höra att skidklubben IK Stern arrangerade träningspass i Skatås året runt för rullskidåkare slog hon till och köpte sina första rullskidor.
Det här passar mig perfekt. Eftersom man rullar fram slipper jag stötarna som sliter på knäet. Jag kan åka hur länge som helst utan att få ont och samtidigt tränar jag hela kroppen, vilket gör att jag inte behöver gå till något gym för att få träning för armar och rygg, säger hon.
Emma Jonsson är en typisk motionär. Hon tränar två-tre gånger i veckan, vid sidan om rullskidor åker hon inlines och spelar racketsporter som tennis och badminton.
När GP träffar henne ska hon precis köra ett av få träningspass i Slottsskogen. Här är lite väl kuperat och det finns ingen längre slinga att åka - därför åker hon hellre på cykelbanan ut mot Särö eller åttakilometersspåret i Skatås.
Jag åker oftast på egen hand, men om jag vill köra lite hårdare är det bra att träna med Stern. De hjälper till med tips om rätt teknik också.
Tekniken i rullskidåkning är ungefär densamma som när man glider fram på snö. Det handlar om att sätta i stavarna tillräckligt långt fram och att hjälpa till med benen i riktning framåt. Om man tycker att det är svårt kan man konsultera skidklubben Stern, som håller till i Skatås.
Att Emma åkt mycket med vanliga skidor har gett henne en utmärkt teknik. Hon åker åtta kilometer nästan tio minuter snabbare på rullskidor än om hon hade sprungit sträckan.
Största skillnaden jämfört med längdskidor är att det är svårare med balansen på rullskidor. Även Emma har varit med om att vurpa.
Vi tog en genväg tillbaka från en runda och kom i en nedförsbacke som slutade med en trottoarkant, vilket vi inte visste om. Jag försökte plogbromsa, men det hjälpte inte så jag föll och skrapade i knä och armbåge. Det är lite vingligare med rullskidor, men man vänjer sig snabbt och om man håller sig till cykelbanor och motionsspår utan alltför branta backar är det inga problem att hålla balansen.
Lärdomen från incidenten i backen i Björkekärr är att aldrig åka i nedförsbackar som man inte inspekterat i förväg. Däremot fortsätter Emma att åka utan att använda knä- och armbågsskydd.
Jag vet att jag borde ha sådana skydd, jag rekommenderar andra till det, men jag har det inte när jag åker inlines heller. Jag tycker att det ser larvigt ut och huvudsaken är att jag använder hjälm.
Åkning med inlines ger mer träning för benen på bekostnad av överkroppens muskler, även om man använder stavar, men är bra variation till rullskidorna.
Emma har funderingar på att åka Vasaloppet nästa år. I så fall blir det mer regelbunden träning med IK Stern i höst och i vinter.
Jag har inte köpt någon startplats än så vi får se, men jag skulle gärna vilja åka Vasaloppet någon gång.
Hur det än blir så fortsätter hon med rullskidträningen. Emma berättar entusiastiskt om hur bra hon mår av att åka.
Det känns som att man kan åka hur länge som helst, hela kroppen är med på ett njutbart sätt. Inte alls som i löpning, som är mer slitsamt, oavsett om man får ont eller inte.
