Replik
12/4 Lyssna på barnen – utred placeringar på familjehem
Lena Hallengren och Märta Stenevi meddelar att regeringen under våren kommer att presentera en utredning i syfte att se över verksamhet som rör barn och unga som vårdas i familjehem, på stödboenden, HVB eller på statens särskilda ungdomshem. Författarna skriver: ”Vi behöver vända på fler stenar, analysera brister och presentera lösningar. Det är vi skyldiga varje barn och ungdom som någon gång i livet behöver hjälp, stöd och trygghet utanför det egna hemmet”.
Det är stora ord, men för de barn och unga som är placerade räcker det vare sig med stora ord eller nya utredningar. Det är handlingar som gör skillnad. Och modet att kritiskt granska såväl rådande föreställningar som faktiska institutioner.
Många frågor
Det heter att utsatta människor alltför ofta faller mellan stolarna. Detta gäller i högsta grad placerade barn och unga. Det finns idag fler familjehemsverksamheter än någonsin, var och en med sin speciella profil, men finns kunskapen? Finns tiden? Finns den nödvändiga helhetssyn som är en förutsättning för att det ska bli bra?
Jag har under mer än 30 års arbete mött unga, deras familjer och familjehem, och även handlett och utbildat personal i många år. Otaliga är vittnesmålen om den brist på helhetssyn som råder, utan istället fördelas berörda människor mellan socialtjänst, psykiatri och placerande verksamhet där var och en ser till sitt. Inte sällan med olika perspektiv och förhållningssätt.
Det kan inte bli bra.
De allra flesta familjehem är storartade och gör en fantastisk insats. De öppnar sina hem och hjärtan för barn och unga som livet farit hårt fram med. Men mötet med den unge är inte alltid enkelt. Olika erfarenheter, föreställningar och sätt att vara krockar med varandra.
I frånvaro av engagerade och kunniga professionella hjälpare är risken stor att det blir fel. Att orken tar slut och skulden läggs på den unge som inte längre kan vara kvar.
I frånvaro av engagerade och kunniga professionella hjälpare är risken stor att det blir fel. Att orken tar slut och skulden läggs på den unge som inte längre kan vara kvar.
Det är därför av yttersta vikt att organisera så att både barn, deras nätverk och familjehem möter ett engagerat och kunnigt professionellt team som finns kvar över tid. Här är det inte specialisering som gäller, men något annat. En förmåga att samarbeta, se människan i sitt sammanhang och en vilja att vara delaktig i såväl familjehemmets som den unges liv.
Hur ser Hallengren och Stenevi på det samhälleligt tilltagande fenomenet att sociala och relationella men också organisatoriska och ekonomiska faktorer i hög grad förbises i vården av barn och unga? Vilka stenar kommer ni att vända på? Vad kommer att analyseras? Kan vi hoppas på förslag till aktioner och organisationer som i betydligt större utsträckning än idag inbegriper helhet och samverkan, men också vuxnas ansvar?
Carina Håkansson, dr i psykologi, leg. psykoterapeut och författare