Just nu sprids en intressedriven myt att Sveriges ekonomi gynnats av landets unika virushantering. På DN Debatt hänvisar Institutet för Näringslivsforskning till en rapport från München som erbjuder passligt missvisande BNP-siffor för såväl Sverige, Danmark som Finland. Även Dagens Industri hänvisar, på ledarplats, till samma rapport.
I själva verket går det inte att belägga ens någon ekonomisk uppsida med den svenska hanteringen. Snarare tvärtom. Nordens statistikbyråer, visar det sig att i kvartal fyra sjönk Sveriges BNP med 0,2 procent men steg i Finland med 0,4, i Danmark med 0,6 och i Norge med 1,8 procent. På helårsbasis är skillnaderna marginella mellan länderna med låg befolkningstäthet. I Sverige föll BNP med 2,8 procent, i Finland med 2,9 och i Norge med 2,5. I Danmark, vars befolkningstäthet är fem gånger högre än Sveriges, föll BNP med 3,3 procent. Kontrollbristen som följer med den reaktiva svenska linjen – inklusive den dramatiskt högre smittspridningen - bidrar sannolikt till att bara svensk ekonomi ännu inte rundat hörnet.
Ryktet ännu oförändrat
Hur har då coronautvecklingen påverkat Sveriges rykte utomlands? Intressant nog inte så mycket. Ännu. Åtminstone inte enligt nyligen släppta Global Soft Power Index, ett index som mäter och rankar den internationella opinionens uppfattningar om nationella varumärken (konstrueras av det brittiska företaget Brand Finance).
Sveriges betyg gällande coronahantering, invägt under undantagsåret 2020 och baserat på mätningar i höstas, landar förvisso lägre än övriga nordiska länders. Men ändå inte lägre än att Sverige kan behålla sin position som världens nionde ”soft power nation”. Däremot får USA sämst coronavirusbetyg av samtliga 105 indexländer. Detta trots att likheterna mellan Trumps och Folkhälsomyndighetens ”avslappnade” virushantering är betydligt större än någon vill medge.
Tyskland rankas fyra i covidgrenen och etta totalt. Trots att landets coronahantering inte varit lika lyckad efter sommaren som under våren. Varför? Ett tänkbart delsvar, nyligen presenterat under ett webbevenemang arrangerat av Brand Finance och BBC, är att vi influeras av våra redan existerande föreställningar. Tyskland anses vara en vetenskapsnation. Då ger vi gärna höga betyg när en utmaning är av vetenskaplig natur. Trump anses sticka fingret i luften. Omdömet blir då typiskt lågt. Det svenska varumärket har däremot länge varit så starkt att det utvecklat viss attackresistans. Säkert delvis därför köpte många FHM:s länge resoluta försäkringar att dödstalen kommer att jämna ut sig med tiden. Därutöver fick Sverige, även under senhösten, ovanligt stöd av libertarianer som hoppades kunna hamra in sitt icke-interventionsbudskap.
Grov pump i protokollet
Om vi verkligen bryr oss om Sveriges långsiktiga internationella rykte är det kritiskt att vi nu, i hederlighetens namn, gör en tydlig mea culpa. Med starkt goodwill i bagaget går det att komma undan hyfsat intakt genom att öppet medge att coronasoppan utvecklats till en grov plump i Sveriges förut länge strålande kompetens- och solidaritetsprotokoll.
Det var ett svårbegripligt misstag när FHM lät önsketänkande övertrumfa försiktighetsprincipen. Ont värre blev det när officiella Sverige sedan duckade snarare än tog till sig legitim kritik. Genom att skylla på regionerna samt tala diffust om psykologiska ärr. Som om samhällsärren blir djupare av att stänga ner skolor och barer under några veckor (som Danmark), än av att 4 av 5 coronadöda i Norden (som nu) är svenskar.
Dubiösa är också jämförelserna med länderna med särskilt uselt utgångsläge. Som Belgien och England som har Europas högsta befolkningstäthet samt inkluderar Europas två globala resehubbar. Storbritannien drabbades dessutom först av höstens virusmutation. FHM:s slutsats? ”Se på dödstalen i Storbritannien; det går alltså inte att veta om nedstängning hjälper.” Självklart är FHM väl medvetet om att britterna skulle varit ännu värre drabbat utan restriktioner. Lika uppenbart är att tusentals svenska liv kunde räddats med en mindre styvnackad svensk hållning. Tack vare Sveriges sällsynt goda förutsättningar hade förmodligen temporär nedstängning av Stockholm räckt för att göra avsevärd nytta.
Jo, då kommer Sverige att framöver betraktas som andra ”munvädersländer” som, säg, Italien eller Grekland. Som ett land i vilket slirigt karriärist- och PR-tugg rentav förväntas när en politiker eller byråkrat öppnar munnen.
Vad händer om officiella Sverige fortsätter att låtsas som om den svenska linjen inte utvecklats till ett fiasko? Vad händer om det därmed blir allmänt känt att officiella Sverige prioriterar ansiktsräddning högre än plikten att rädda människoliv? Jo, då kommer Sverige att framöver betraktas som andra ”munvädersländer” som, säg, Italien eller Grekland. Som ett land i vilket slirigt karriärist- och PR-tugg rentav förväntas när en politiker eller byråkrat öppnar munnen. Det vill säga vi kommer då, som enda land i Norden, att upphöra att vara typiskt nordiska i traditionell mening.
För att undvika en sån utveckling krävs ”bara” att fler väljare upphör att agera apologeter för maktens egentligen pinsamt tillyxade intresseberättelser. I synnerhet idag när Sveriges en gång så välförtjänt stolta statsbärande parti, Socialdemokraterna, ofta förefaller ha mer gemensamt med en PR-byrå än med sitt folkliga ursprung. Vår auktoritetstro – som bottnar i att vi brukade styras av tillförlitligt folk – har blivit samhällsfarlig.
Mark Brolin, omvärldsstrateg, nationalekonom och författare