Vanligt folk har vare sig kunskaper om eller intresse för politik. Kvinnor och arbetare kan inte tänka självständigt och kommer därför att låta sig luras. Så argumenterade den svenska överheten en gång i tiden mot arbetarrörelsens krav på allmän och lika rösträtt. Sorgligt nog låter vår tids ledande socialdemokrater allt oftare som ett spöklikt eko av gamla tiders demokratiföraktande höger. Kan maktelitens förakt för folket uttryckas mycket tydligare än när utrikesminister Ann Linde avfärdar en folkomröstning om Nato? Hon tror att en sådan skulle polarisera och gynna krafter som vill sprida desinformation. Ett minst sagt problematiskt sätt att se på demokratin och medborgarna. Vilka andra frågor är för svåra för folket? Och klarar vi inte av att hantera påverkansoperationer inför en folkomröstning gör vi det knappast heller inför ett riksdagsval. Bör vi således sluta att hålla val? Snacka om att Putin i så fall förmått påverka oss! Tror Ann Linde att vår demokrati rasar samman av första bästa provokation?
Tillfälliga kast
Vi har förvisso en representativ demokrati. Men den riksdag vi röstade fram 2018 bestod av en majoritet som inte ville gå med i Nato. Om riksdagen redan innan höstens val tar beslut i Natofrågan rundas onekligen väljarkåren. Natoförespråkare pekar gärna på att opinionen har svängt, men opinionsundersökningar är ingen ersättning för val. Och hur skulle opinionsläget påverkas av om Trumpanhängare går segrande ur höstens amerikanska kongressval eller om Putin plötsligt störtas? Att avveckla 200 år av militär alliansfrihet på grund av kanske tillfälliga kast i opinionen ter sig – milt uttryckt - lättvindigt. Frågan om medlemskap i Nato berör samtliga invånare i Sverige, såväl idag som långt in i framtiden. Och precis som vårt medlemskap i EU borde den givetvis avgöras direkt av väljarna i en folkomröstning, istället för att som nu beslutas bakom maktelitens lyckta dörrar.
Ska Sverige ingå i en militärallians dominerad av kärnvapenmakten USA och därmed faktiskt acceptera kärnvapen? På vilket sätt blir vi – och omvärlden – säkrare av att vi går med i Nato och därmed bidrar till förhöjt spänningsläge i området runt Östersjön? Högst sannolikt kommer ett antal svenska städer att bli måltavla för ryska kärnvapen. Natoförespråkarna skulle tvingas svara på den här sortens tuffa frågor inför en folkomröstning och det är kanske därför rätt naturligt att de helst slipper en sådan.
Välgrundade beslut
Att svenskarna skulle låta sig luras av rysk desinformation inför en folkomröstning känns långsökt. Regeringen borde dra sig till minnes den tidiga arbetarrörelsens kamp för allas demokratiska rätt att skaffa sig kunskap om viktiga frågor, för att kunna ta välgrundade beslut. Folkbildning var svaret då och borde vara det även idag. Ett upplyst folk låter sig knappast vilseledas av – ofta påfallande amatörmässiga – ryska påverkanskampanjer.
S-ledningens halvhjärtade försök att ge sken av att hantera Natofrågan demokratiskt genom att i halsbrytande fart hålla några zoommöten med partimedlemmarna är en pinsam uppvisning i skendemokrati.
Det finns fortfarande tid för en genuint demokratisk process i Natofrågan. Vi kan låta den bli en naturlig del av den kommande valrörelsen eller ännu hellre låta den avgöras i en folkomröstning. Det vore en historiens ironi om Magdalena Andersson inte bara går till historien som Sveriges första kvinnliga statsminister utan även som den socialdemokratiska partiledare som allvarligt skadade tilltron till det demokratiska system som hennes parti en gång gick i bräschen för.
På motsvarande sätt som miljön blev ett eget politikområde när vikten av frågorna blev tillräckligt påtagliga, behöver freden nu få samma status och uppmärksamhet
Däremot kan statsministern göra en historisk insats genom att inleda partiöverskridande samtal i syfte att få bred politisk uppslutning för att inrätta ett särskilt fredsdepartement med en fredsminister för att komplettera försvars – och utrikesdepartementen. På motsvarande sätt som miljön blev ett eget politikområde när vikten av frågorna blev tillräckligt påtagliga, behöver freden nu få samma status och uppmärksamhet. Idén har återkommande förts fram, inte minst av socialdemokrater, och ligger väl i linje med den feministiska utrikespolitiken. I den amerikanska kongressen har ledamöter länge motionerat om att inrätta ett Department of Peacebuilding.
Om Sverige som första land i Europa inrättar ett fredsdepartement skulle signalverkan bli betydande och förhoppningsvis inspirera andra länder. Krigets logik skulle då få en välbehövlig motvikt på den världspolitiska scenen. Vill vi ha fred är det klokare att rusta för fred än för krig.
Annika Lillemets, före detta riksdagsledamot (MP)
Valter Mutt, före detta riksdagsledamot och utrikespolitisk talesperson (MP)