En flagga värd att försvara. Så beskriver försvarsmakten regnbågsflaggan i deras senaste prideutspel. Nog är regnbågsflaggan värd att försvara, men det främsta hotet mot dess betydelse kommer inte från en främmande makt. Det kommer från den svenska politiska vänstern.
Hävdar monopol
Vänstern har länge sett sig själva som den enda kämpen för hbtq-personers rättigheter i Sverige. Att den politiska vänstern förr var den främsta sådana kämpen må stämma, men med tiden och framförallt med en allt mer invecklad hbtq-politik som de flesta hbtq-personer själva inte kan skriva under på har har vänsterns trovärdighet i dessa frågor ebbat ut.
I Socialdemokraternas hbtq-politiska program nämns flera gånger existensen av ett “hbtq-samhälle” och ett kollektivt “hbtq-perspektiv”. De antyds därmed att hbtq-personer inte kan ha perspektiv och värderingar som skiljer sig allt för långt ifrån varandra. Denna typen av retorik och tankesätt är skadlig för samtliga hbtq-personer, även för dem som placerar sig till vänster av det politiska spektret. Det skapar ett klimat där homosexuella, bisexuella och transpersoner kan anses som ”mindre hbtq” för att de inte skriver under på en typ av kollektiv perspektiv-kanon. Alla hbtq-personers perspektiv är alltså inte lika mycket värda. Ett ”hbtq-perspektiv” för socialdemokraterna innebär alltså det perspektiv som bäst passar deras egna hbtq-politik.
Unika individer
Homosexuella, precis som heterosexuella kan placera sig vart som helst på det politiska spektret. Detta är inte ett problem. Man kan vara homosexuell vilja införa marknadshyror. Det är också fullkomligt möjligt att vara bisexuell utan att skriva under på vänsterns definition av feminism. Det är till och med fullt möjligt att vara transperson utan att skriva under på vänsterns transpolitik.
Att detta ibland behövs förklaras är ett tecken på hur skadlig identitetspolitiken har varit för just de människor som den försöker beskydda. Vänsterns främjande av idén om hbtq-personer som ett kollektiv i stället för individer har fått samtliga hbtq-personer att framstå som en grupp som inte kan tänka för sig själva, utan bara följer den socialdemokratiska taktpinnen.
Vänstern försöker skapa en slags äganderätt, inte bara hbtq-identitet men över varje gruppidentitet som som de anser vara förtryckt.
Vänstern försöker skapa en slags äganderätt, inte bara hbtq-identitet men över varje gruppidentitet som som de anser vara förtryckt. Den nya regnbågsflaggan, den så kallade “framstegsflaggan”, alltså den traditionella regnbågsflaggan övertäckt med ränder i svart, brunt, blått och rosa som formar en pil mot höger är ett fantastiskt exempel på vänsterns fixering av gruppidentitet och försök till äganderätt över den.
De nya ränderna ska representera icke-vita hbtq-personer, samt transpersoner. Med innebörden att dessa människor inte representeras, eller åtminstone inte representeras tillräckligt av den traditionella regnbågsflaggan. På ett sätt blir det nästan symboliskt, då dessa nya ränder ordagrant trycker bort den originella regnbågsflaggan.
Adrian Romignollo, liberal debattör och vice distriktsordförande för Cuf Uppsala