I Quentin Tarantinos nyligen utgivna filmbok Cinema speculation lyfter den amerikanska filmskaparen fram ett flertal filmupplevelser, från hans barndom och tonår, som blev upphöjda, bättre och mer minnesvärda genom träffsäkra kommentarer vid rätt tidpunkt från åskådarna. Dock finns det negativa konsekvenser som bör undvikas när det gäller ett mer verbalt filmtittande på biografer och i hemmet.
Den stora problemet med ett aktivt filmtittande på biografer är ett publikbeteende som består av prat under hela filmen, en form av killgissningar som förekommer både bland män och kvinnor. Syftet är att klura ut filmen som om den vore ett korsord. Beteendet som har pseudointellektuella tendenser har sin grund i den kravlösa internetkulturen, där man vill diskutera film utan någon som helst kunskap kring ämnet.
Uttrycka sig är rimligt
Film består av bilder, som i sig innehåller rytmer, händelser, känslor, tankar och idéer, livets komplexitet och egendomlighet. Att låta några skratt, skrik och vissa kommentarer komma till uttryck är rimligt.
Ibland sägs det att filmen är död. Dessa reaktionära och dystra klagomål uppstår i samband med filmens utveckling över tid. Från skiftningar från stumfilm till ljudfilm, biograf till television, analogt till digitalt och det senaste, ur ett svenskt perspektiv i alla fall, att bioupplevelsen går från knäpptyst till ett mer aktivt tittande, i form av att publiken, som Zara Larsson uttrycker det, ”tjoar, buar, skrattar och skriker.”
Den negativa aspekten av att kommentera samtidigt som man tittar är att det är samma beteende som när man tittar på sin mobiltelefon under filmens gång och därefter frågar ”Vad är det som händer? Vem är han?” eller ser en film medan man är trött och sedan formulera en negativ kritik mot filmen. Filmen var förmodligen inte dålig, det handlade snarare om att du var trött när du såg filmen och hade föredragit att ligga i sängen och sova i stället.
Det är snarare de negativa egenskaperna från individsamhället som stör och som bör hållas borta från filmtittandet, då dom drar uppmärksamhet från filmen till individen
Ett verbalt filmtittande på biografer är för min del, som både filmskapare och filmentusiast, mer än välkommet. Det är snarare de negativa effekterna av det utpräglade individsamhället som stör och som bör hållas borta från filmtittandet, då detta drar uppmärksamhet från filmen till individen. Som Tarkovskij påpekade, det handlar inte om dig, det handlar om filmen och det den skildrar: vår värld och vår existens. Filmtittandet på biografer är trots allt en kollektiv upplevelse och en mycket spännande och vacker sådan som människor bör uppmuntras till, och inte avskräckas från på grund av något substanslöst pseudointellektuellt snack under filmens gång.
Daniél Lopez Nelson, filmskribent och filmskapare